Kommunistiska internationalens plattform

Det kapitalistiska världssystemets motsättningar, som var dolda djupt inom det, har brutit ut med enorm kraft i en enda stor explosion – det imperialistiska världskriget. 

Kapitalismen försökte övervinna sin egen anarkiska natur genom att organisera produktionen. I stället för att många företagsägare konkurrerade med varandra skapades mäktiga sammanslutningar av kapitalister (syndikat, karteller, truster); bankkapital förenades med industrikapital; det ekonomiska livet i sin helhet kom under inflytande av finanskapitalets oligarki, vars makt och organisation gav den exklusiv dominans. Den fria konkurrensen gav vika för monopolet. Den enskilde kapitalisten förvandlades till medlem av en kapitalistförening. Organisation ersatte hänsynslös anarki.

Men medan det kapitalistiska produktionssättets anarki i varje enskilt land gav vika för den kapitalistiska organisationen, intensifierades anarkin, konkurrensen och motsättningarna på världsekonomins nivå. Kampen mellan de största och mest organiserade utsugande staterna ledde med järnhård nödvändighet till det imperialistiska världskrigets fasor. Vinstbegäret drev världskapitalet att kämpa om nya marknader, nya investeringsområden, nya råvarukällor och de koloniala slavarnas billiga arbetskraft. De imperialistiska stater som delade upp hela världen mellan sig och förvandlade många miljoner afrikanska, asiatiska, australiensiska och amerikanska proletärer och bönder till arbetsboskap, var förr eller senare tvungna att upptäcka kapitalets verkliga, anarkiska natur i en fullskalig konflikt. Det var så det största brottet av alla – det mordiska världskriget – uppstod.

Kapitalismen försökte också övervinna motsättningarna i sin samhällsstruktur. Det borgerliga samhället är ett klassamhälle. Kapitalet i de stora ”civiliserade” makterna ville dölja sina sociala motsättningar. Genom att plundra de koloniala folken kunde kapitalet köpa loss sina egna inhyrda slavar. Det skapade en intressegemenskap mellan exploatörerna och de exploaterade på bekostnad av de förtryckta kolonierna – av deras gul-, svart- och rödhyade befolkningar. På så sätt knöts de europeiska och amerikanska arbetarklasserna till sina imperialistiska ”fädernesländer”.

Men när kriget kom fick denna mutmetod, som tidigare hade säkrat arbetarklassens patriotism och dess andliga underkastelse, motsatt effekt. Fred mellan klasserna betalades slutligen med fysisk förintelse, fullständigt förslavande av proletariatet, fruktansvärt förtryck, utarmning och fysisk degenerering och världssvält. Den civila freden var krossad. Det imperialistiska kriget förvandlades till ett inbördeskrig.

Ett nytt system har fötts. Vår tid är epoken för kapitalets sammanbrott, dess inre upplösning, epoken för proletariatets kommunistiska revolution.

Det imperialistiska systemet genomgår ett sammanbrott. Det råder oroligheter i kolonierna och bland de små nationer som nyligen har blivit självständiga. Detta är en tid av proletära uppror, och av triumferande proletära revolutioner i somliga länder. De imperialistiska arméerna är demoraliserade, de härskande klasserna är helt oförmögna att fortsätta att regera. Sådan är den nuvarande situationen i hela världen.

Den mänskliga kulturen har förstörts och mänskligheten hotas av fullständig utplåning. Det finns bara en kraft som kan rädda mänskligheten och det är proletariatet. Den gamla kapitalistiska ”ordningen” har upphört att fungera; dess fortsatta existens är utesluten. Slutresultatet av det kapitalistiska produktionssättet är kaos. Detta kaos kan bara övervinnas av den produktiva och mest talrika klassen – arbetarklassen. Proletariatet måste upprätta en verklig ordning – en kommunistisk ordning. Det måste bryta kapitalväldet, omöjliggöra krig, avskaffa gränserna mellan stater, förvandla hela världen till en gemenskap där alla arbetar för det gemensamma bästa och förverkliga folkens frihet och broderskap.

Världskapitalet, å andra sidan, förbereder sig för den slutliga striden. Bakom “Nationernas förbund” och pacifistiskt prat gör det ett sista försök att pussla ihop det kapitalistiska system som nu befinner sig i en spontan upplösningsprocess och att rikta sin energi mot den proletära revolutionens stadiga framryckning.

Proletariatet måste besvara denna nya och gigantiska samverkan mellan kapitalistklasserna med att gripa den politiska makten. Arbetarna måste använda denna makt som ett vapen mot sina klassfiender och som en hävstång för att genomföra den ekonomiska återuppbyggnaden av samhället. Världsproletariatets slutliga seger betyder början av den verkliga historien om mänsklig befrielse.

I. Den politiska maktens erövring

Den av proletariatet erövrade politiska makten innebär att borgarklassens politiska makt krossas. Den borgerliga statsapparaten med sin kapitalistiska armé under befäl av de borgerliga junkerofficerarna, med sin polis och sitt gendarmeri, sina fångvaktare och domare, sina präster och ämbetsmän är det starkaste vapen som borgarklassen besitter. Statsmaktens erövring får inte bara innebära ett byte av ministerstab, utan det måste innebära att den fientliga statsapparaten elimineras, att den verkliga makten koncentreras i proletariatets händer, att borgarklassen, de kontrarevolutionära officerarna och de vita gardet avväpnas och att proletariatet, de revolutionära soldaterna och det röda arbetargardet beväpnar sig; alla borgerliga domare avsätts och en proletär domstol organiseras, den reaktionära ämbetsmannakårens styre avskaffas och nya proletära förvaltningsorgan skapas. Proletariatets seger garanteras genom att fiendens makt störs och att den proletära makten organiseras. Den borgerliga statsapparaten måste krossas och en proletär statsapparat byggas upp. Först när proletariatet slutligen har brutit borgarklassens motstånd och är en tydlig segrare kan tidigare motståndare gradvis kontrolleras och förmås att bidra till uppbyggnaden av det kommunistiska samhället.

II. Demokrati och diktatur

Som alla andra stater är den proletära staten en förtryckarapparat, men dess förtryck riktas mot fiender till arbetarklassen. Dess syfte är att en gång för alla bryta motståndet från utsugarna, som inte skyr några medel i sin desperata kamp för att dränka revolutionen i blodbad. Proletariatets diktatur, som ger denna klass den ledande ställningen i samhället, är emellertid en tillfällig styrelseform.

När borgarklassens motstånd övervinns, dess egendom exproprieras och dess medlemmar gradvis dras in i det samhälleliga arbetet, så försvinner den proletära diktaturen, staten dör bort och samhällets klassindelning upphör.

Den så kallade demokratin, dvs. den borgerliga demokratin, är ingenting annat än borgarklassens dolda diktatur. Den så omtalade ”folkets allmänna seger” är inte mer en realitet än ”folket” eller ”nationen”. Klasser existerar och de har motstridiga och oförenliga strävanden. Men eftersom borgarklassen representerar en ytterst liten minoritet använder den sig av denna illusion, detta påhittade begrepp, för att stärka sitt herravälde över arbetarklassen. Bakom denna vältaliga mask kan den genomdriva sin klassvilja. Proletariatet, som utgör den stora majoriteten av befolkningen, är i kontrast till detta fullständigt öppen med att utnyttja sina massorganisationers och sovjeters klassmakt för att eliminera borgarklassens förmåner och garantera övergången till det klasslösa, kommunistiska samhället.

Borgerlig demokrati består i huvudsak av ett enbart retoriskt och formellt erkännande av rättigheter och friheter, som i själva verket är arbetarklassen – proletariatet och de halvproletära elementen otillgängliga på grund av deras brist på materiella medel. Samtidigt har borgarklassen alla möjligheter att använda sina materiella medel, sin press och sin organisation för att lura och bedra folket. Den nya typen av statsmakt, känd som sovjetsystemet, ger dock proletariatet möjlighet att garantera sina rättigheter och sin frihet i praktiken. Sovjetmakten förser folket med de bästa palatsen, husen, tryckerierna, papperslagren etc. för deras press och klubbars möten. Endast sådana åtgärder gör den proletära demokratin möjlig i verkligheten. Det är bara på papperet som den borgerliga demokratin och dess parlamentariska system ger massorna möjlighet att delta i statens förvaltning. I själva verket har massorna och deras organisationer absolut ingen tillgång till verklig makt och förvägras allt verkligt deltagande i den offentliga förvaltningen. I det sovjetiska systemet är det massorganisationerna, och genom dem massorna själva, som sköter saker och ting, i den mån sovjeterna lockar ett ständigt ökande antal arbetare till regeringen. Detta är det enda sättet att gradvis dra in hela den arbetande befolkningen i statsförvaltningens arbete. Sovjetsystemet bygger alltså på proletariatets massorganisationer, på sovjeterna själva, de revolutionära fackföreningarna, kooperativen osv.

Separationen av den lagstiftande och verkställande makten och avsaknaden av återkallanderätt som är utmärkande för den borgerliga demokratin och parlamentarismen, vidgar klyftan mellan massorna och staten. Sovjetsystemet, med sin återkallelserätt, kombinationen av lagstiftande och verkställande makt och därmed sovjeternas ställning som arbetsorgan, knyter massorna till de administrativa organen. Länken stärks ytterligare av valsystemet som baseras på produktionsenheter snarare än artificiella territoriella valkretsar.

Således möjliggör sovjetsystemet en äkta proletär demokrati – en demokrati för proletariatet, av proletariatet och mot borgarklassen. Industriproletariatet garanteras i systemet en privilegierad ställning som den ledande, bäst organiserade och politiskt mest mogna klassen, under vars hegemoni de halvproletära elementens och de fattiga bönderna på landsbygdens nivå höjs gradvis. Industriproletariatet måste nyttja sina tillfälliga privilegier för att befria de fattigare småborgerliga massorna på landsbygden från inflytandet från kulakerna och borgarklassen på landsbygden, och för att organisera och dra dem till det kommunistiska uppbyggets sak.

III. Borgarklassens expropriering och produktionens socialisering

Med tanke på kapitalistiska systemets sammanbrott och den kapitalistiska arbetsdisciplinen, och det rådande förhållandet mellan klasserna, är det omöjligt att återuppbygga ekonomin på den gamla grunden. Arbetarnas kamp för löneökningar, även när den är lyckad, leder inte till den förväntade levnadsstandardökningen, eftersom de stigande priserna på alla konsumentprodukter uppväger alla ökningarna. Arbetarnas levnadsvillkor kan bara förbättras när produktionen administreras av proletariatet i stället för av borgarklassen. I länder där krisläget är uppenbart oöverkomligt utvecklas den militanta kampen för bättre löner oundvikligen till en hård kamp som tenderar att eskalera. Kapitalistiska systemets fortsatta existens är följaktligen en omöjlighet. Innan ekonomins produktivkrafter kan höjas måste borgarklassens motstånd krossas. Detta måste ske så snabbt som möjligt, eftersom det borgerliga styret förlänger det gamla samhällets dödsvåndor och skapar ett hot om att det ekonomiska livet helt och hållet förstörs. Den proletära diktaturen måste expropriera storborgerskapet och jordägarna och göra produktions- och bytesmedlen till gemensam egendom tillhörande den proletära staten.

Kommunismen reser sig nu ur de kapitalistiska spillrorna; detta nya system är den enda vägen ut ur den historiska kris som mänskligheten står inför. Opportunister som för fram det utopiska kravet på återuppbyggnad av det kapitalistiska ekonomiska systemet för att skjuta upp socialiseringen skjuter bara upp en lösning på krisen och skapar möjligheten till fullständig ruin. Den kommunistiska revolutionen är det bästa – faktiskt det enda möjliga – sättet att rädda samhällets verkliga produktivkraft, proletariatet, och samhället självt.

Proletariatets diktatur innebär inte någon fördelning av produktions- och bytesmedlen. I stället är målet den största möjliga centraliseringen av produktivkrafterna och underordnandet av all produktion under en enda plan.

De första stegen mot socialisering av hela ekonomin innefattar: socialisering av storbankernas apparatur som för tillfället kontrollerar produktionen; konfiskering av kapitalistiska statens alla ekonomiska institutioner genom att ställa dem under den proletära statsmaktens kontroll; förstatligandet av alla industrier som är organiserade i syndikat och truster och av de industrigrenar där kapitalets koncentration och centralisering gör förstatligande tekniskt möjligt; och förstatligandet av jordbruksfastigheter och deras omvandling till offentligt förvaltade jordbruksenheter.

När det gäller de mindre jordbruken måste proletariatet gradvis slå samman dem på ett sätt som är lämpligt för deras storlek.

Det måste understrykas att små egendomar inte kommer att exproprieras och att våld inte kommer att användas mot små jordägare som inte utnyttjar inhyrd arbetskraft. Detta skikt måste gradvis dras in i den socialistiska organisationens sfär. Exempel och praktik kommer att visa dem fördelen med det nya systemet, som befriar småbonden från kulakernas och jordägarnas ekonomiska ok, och småborgarna i städerna från skatternas tyngd (avskrivningen av statsskulderna är en viktig åtgärd i detta sammanhang) etc.

Den proletära diktaturens uppgifter i det ekonomiska området kan endast genomföras i den utsträckning som proletariatet kan skapa centraliserade organ för produktionsstyrning och införa arbetarförvaltning. I proletariatets försök att uppnå detta mål måste det använda sig av de massorganisationer som är närmast knutna till produktionsprocessen.

I distributionens område måste den proletära diktaturen ersätta handeln med en rättvis fördelning av produkterna. De åtgärder som är nödvändiga för att uppnå detta mål inkluderar följande: socialisering av stora kommersiella företag, överföring av alla borgerliga statliga och kommunala distributionsorgan till proletariatet, införande av kontroll över stora kooperativa föreningar, vars organisationsapparat fortfarande kommer att ha en stor ekonomisk betydelse under övergångsperioden, den gradvisa centraliseringen av alla dessa organ och deras omvandling till ett enda system, ansvarigt för rationell produktdistribution.

I fråga om distribution, liksom i fråga om produktion, ska kvalificerade tekniker och specialister användas när deras politiska motstånd har brutits och de visar sig vara beredda att arbeta med det nya produktionssystemet i stället för kapitalet.

Proletariatet har ingen avsikt att förtrycka dessa människor – tvärtom kommer det för första gången att ge dem möjlighet att utveckla sina kreativa krafter. Under proletariatets diktatur kommer kapitalismens åtskillnad mellan fysiskt och psykiskt arbete att ersättas av en integrering av dessa, och på så sätt kommer arbete och vetenskap att förenas. Förutom att expropriera fabriker, gruvor, gods etc. måste proletariatet också sätta stopp för de kapitalistiska godsägarnas exploatering av befolkningen, genom att lägga de stora husen i händerna på de lokala sovjeterna, flytta arbetarna till borgarklassens bostäder etc.

Under genomförandet av dessa stora förändringar måste sovjetmakten stadigt bygga upp en enorm administrativ apparat och centralisera sin organisation, och samtidigt dra in allt större lager av det arbetande folket i direkt administrativt arbete.

IV. Vägen till seger

Den revolutionära epoken kräver att proletariatet använder kampmetoder som kan fokusera dess stridbarhet – nämligen metoder för masskamp som logiskt leder till direkt konfrontation och öppen strid med den borgerliga statsapparaten. Alla andra metoder, inklusive det revolutionära utnyttjandet av det borgerliga parlamentet, måste underordnas detta mål.

Ett väsentligt villkor för seger i denna kamp är att proletariatet inte bara bryter med kapitalets direkta lakejer och den kommunistiska revolutionens bödlar, såsom högersocialdemokraterna, utan också med ”mitten” (kautskyanerna), som överger proletariatet i det avgörande ögonblicket för att ingå kompromisser med sina uttalade fiender.

Det är samtidigt viktigt att bilda ett block med medlemmar av den revolutionära arbetarrörelsen – till exempel vissa syndikalistiska element – som, trots att de tidigare inte tillhörde socialistpartiet, mer eller mindre har accepterat plattformen för den proletära diktaturen genom sovjeter.

Det finns flera faktorer som gör det nödvändigt att skapa en verkligt revolutionär och proletär Kommunistisk International: den revolutionära rörelsens tillväxt i alla länder, hotet om att revolutionen kommer att undertryckas av en allians mellan de kapitalistiska staterna, försöken från socialförrädarpartierna att ena sina led (bildandet av svartfots”internationalen” i Bern är ett exempel) och på så sätt bättre tjäna Wilsons Nationernas Förbund och slutligen den absoluta nödvändigheten av att samordna proletär handling.

Endast en international som kan underordna så kallade nationella intressen under den internationella revolutionens intressen kommer att organisera hjälp i internationell skala, för utan ekonomiskt och annat ömsesidigt stöd kan proletariatet inte bygga ett nytt samhälle. Till skillnad från den socialistiska svartfotsinternationalen kommer det kommunistiska proletariatets international att stödja de utsugna folken i kolonierna i deras kamp mot imperialisterna, i vetskap om att detta agerande kommer att främja det imperialistiska världssystemets slutliga sammanbrott.

Vid världskrigets utbrott hävdade de kapitalistiska brottslingarna att de endast var intresserade av att försvara sitt fädernesland. Det dröjde dock inte länge förrän den tyska imperialismen visade sin brutala natur genom en rad blodiga aktioner i Ryssland, Ukraina och Finland. Nu är det ententmakterna som avslöjas, även i de mest bakåtsträvande befolkningsskiktens ögon, som internationella rövare och mördare av proletariatet. Tillsammans med den tyska borgarklassen och socialpatrioterna, och med hycklande fraser om fred på läpparna, använder de sina stridsvagnar och brutaliserade, barbariska kolonialtrupper i ett försök att krossa det europeiska proletariatets revolution. Den vita terror som släpps lös av de borgerliga kannibalerna är obeskrivlig. Dess offer inom arbetarklassen är oräkneliga. De modigaste kämparna, däribland Liebknecht och Luxemburg, har gått förlorade.

Proletariatet måste försvara sig till varje pris. Kommunistiska internationalen kallar hela världens proletariat till den sista striden. Vi måste möta vapen med vapen, kraft med kraft.

Ner med den imperialistiska kapitalkonspirationen!

Länge leve den internationella republiken av proletära sovjeter!