Resolutioner om det imperialistiska kriget

Konferens för RDSAP-gruppen utomlands

En konferens för de R.S.D.A.P.-grupper, vars medlemmar är bosatta utomlands, hölls i Schweiz och avslutade sitt arbete för några dagar sedan. Förutom att diskutera helt och hållet utländska angelägenheter, som vi skall försöka att kort kommentera i de kommande numren av centralorganet, utarbetade konferensen resolutioner om den viktiga och brännande frågan om kriget. Vi publicerar dessa resolutioner omedelbart, i hopp om att de skall vara till nytta för alla socialdemokrater som allvarligt söker vägen till ett levande arbete från dagens myller av åsikter som kokar ner till ett erkännande av internationalism i ord, och en uppmaning att till varje pris komma överens med socialchauvinism i handling. Vi kan tillägga att när det gäller frågan om parollen ”Europas förenta stater” var diskussionen rent politisk, och det beslutades att frågan skulle skjutas upp i avvaktan på en diskussion i pressen om den ekonomiska aspekten av frågan.

Konferensens resolutioner

Konferensen som står till grund för centralkommittens manifesto, som publicerades i nr 33, fastställer följande principer som syftar till att införa system i propagandan:

Om krigets karaktär

Det nuvarande kriget är imperialistiskt till sin karaktär. Detta krig är resultatet av förhållandena under en epok då kapitalismen har nått det högsta stadiet i sin utveckling, då den största betydelsen fästs inte bara vid varuexporten utan också vid kapitalexporten, en epok då kartelliseringen av produktionen och internationaliseringen av det ekonomiska livet har antagit mäktiga proportioner, då kolonialpolitiken har lett till en nästan fullständig uppdelning av jordklotet, då världskapitalismens produktivkrafter har vuxit bortom de begränsade gränserna för nationella och statliga uppdelningar och då de objektiva förhållandena är fullkomligt mogna för att socialismen skall kunna uppnås.

Parollen ”Försvara fosterlandet”

Det nuvarande kriget är i huvudsak en kamp mellan Storbritannien, Frankrike och Tyskland för att dela upp kolonier och plundra rivaliserande länder; från tsarismens och de härskande klassernas sida i Ryssland är det ett försök att lägga beslag på Persien, Mongoliet, Asien-Turkiet, Konstantinopel, Galicien osv. Det nationella drag som finns i det österrikisk-serbiska kriget är en helt sekundär faktor och påverkar inte krigets allmänna imperialistiska karaktär.

Hela den ekonomiska och diplomatiska historien under de senaste decennierna visar att båda grupperna av krigförande nationer systematiskt förberedde just den typ av krig som det pågående kriget. Frågan om vilken grupp som utdelade det första militära slaget eller först förklarade krig är oväsentlig när det gäller att fastställa socialisternas taktik. Båda sidors fraser om försvar av fosterlandet, motstånd mot fiendens invasion, ett försvarskrig etc. är ingenting annat än bedrägeri mot folket.

Till grund för de verkliga nationella krigen, som ägde rum särskilt mellan 1789 och 1871, låg en lång process av nationella massrörelser, av kamp mot absolutism och feodalism, störtandet av nationellt förtryck och bildandet av stater på nationell grund, som en förutsättning för kapitalistisk utveckling.

Den nationella ideologi som skapades under den epoken lämnade ett djupt intryck på massan av småbourgeoisin och en del av proletariatet. Detta utnyttjas nu i en helt annan och imperialistisk epok av borgarklassens sofister, och av socialismens förrädare som följer i deras spår, för att splittra arbetarna och avleda dem från sina klassmål och från den revolutionära kampen mot borgarklassen.

Kommunistiska Manifestets ord ”Arbetarna har inget fädernesland” är idag mer sanna än någonsin tidigare. Endast proletariatets internationella kamp mot borgarklassen kan bevara vad det har vunnit och öppna vägen till en bättre framtid för de förtryckta massorna.

De revolutionära socialemokraternas paroller

”Omvandlingen av det pågående imperialistiska kriget till ett inbördeskrig är den enda korrekta proletära parollen, en paroll som följer av Kommunens erfarenheter och som beskrivs i Baselresolutionen (1912); den har dikterats av alla förhållanden i ett imperialistiskt krig mellan högt utvecklade borgerliga länder”.

Inbördeskriget, som den revolutionära socialdemokratin i dag uppmanar till, är proletariatets väpnade kamp mot borgarklassen, för kapitalistklassens expropriering i de avancerade kapitalistiska länderna och för en demokratisk revolution i Ryssland (en demokratisk republik, åtta timmars arbetsdag, konfiskering av godsägarnas egendomar), för att en republik ska bildas i de bakåtsträvande monarkistiska länderna i allmänhet osv.

Massornas fruktansvärda elände, som skapats av kriget, kan inte undgå att framkalla revolutionära stämningar och rörelser. Parollen om inbördeskriget måste tjäna till att samordna och styra sådana stämningar och rörelser.

Arbetarklassens organisering har allvarligt skadats. Ändå mognar en revolutionär kris. Efter kriget kommer de härskande klasserna i alla länder att göra ännu större ansträngningar för att slunga tillbaka proletariatets frigörelserörelse flera decennier. De revolutionära socialdemokraternas uppgift – både i händelse av en snabb revolutionär utveckling och i händelse av en utdragen kris – kommer inte att bestå i att avstå från långvarigt och löpande arbete, eller i att förkasta någon av klasskampens gamla metoder. Att leda både den parlamentariska och den ekonomiska kampen mot opportunismen, i massornas revolutionära kampanda – det är uppgiften.

Följande bör anges som de första stegen för att omvandla det nuvarande imperialistiska kriget till ett inbördeskrig:

1. en absolut vägran att rösta för krigskrediter och utträde ur borgerliga regeringar;
2. en fullständig brytning med politiken för en ”klassfred” (bloc national, Burgfrieden);
3. bildande av en underjordisk organisation varhelst regeringarna och borgarklassen avskaffar konstitutionella friheter genom att införa krigslagar;
4. stöd för fraternisering mellan soldater från de krigförande nationerna, i skyttegravarna och på slagfälten i allmänhet;
5. stöd för varje form av revolutionär massaktion av proletariatet i allmänhet.

Opportunism och andra internationalens sammanbrott

Andra internationalens sammanbrott är den socialistiska opportunismens sammanbrott. Den senare har vuxit fram som en produkt av den föregående ”fredliga” perioden i arbetarrörelsens utveckling. Denna period lärde arbetarklassen att utnyttja så viktiga kampmedel som parlamentarism och alla lagliga möjligheter, att skapa ekonomiska och politiska massorganisationer, en utbredd arbetarpress etc. Å andra sidan skapade perioden en tendens att förkasta klasskampen och predika klassfred, förkasta den socialistiska revolutionen, förkasta själva principen om illegala organisationer, erkänna borgerlig patriotism etc. Vissa skikt av arbetarklassen (arbetarrörelsens byråkrati och arbetararistokratin, som får en bråkdel av vinsterna från exploateringen av kolonierna och från sina ”fädernesländers” privilegierade ställning på världsmarknaden), liksom småborgerliga sympatisörer inom de socialistiska partierna, har visat sig vara den sociala stöttepelaren för dessa tendenser och kanaler för borgerligt inflytande över proletariatet.

Opportunismens skadliga inflytande har gjort sig starkast gällande i den politik som förts av de flesta av Andra internationalens officiella socialdemokratiska partier under kriget. Röstning för krigskrediter, deltagande i regeringar, ”klassfredens” politik, avståndstagande från en illegal organisation när lagligheten har upphört – allt detta är en kränkning av Internationalens viktigaste beslut och ett direkt förräderi mot socialismen.

Tredje Internationalen

Den av kriget skapade krisen har avslöjat opportunismens verkliga väsen som borgarklassens medbrottsling mot proletariatet. Den så kallade socialdemokratiska ”centern”, med Kautsky i spetsen, har i praktiken helt glidit över i opportunismen, bakom en täckmantel av ytterst skadliga och hycklande fraser och en marxism som förfalskats för att likna imperialismen. Erfarenheten visar att ett försvar av den socialistiska ståndpunkten i till exempel Tyskland endast har varit möjligt genom ett beslutsamt motstånd mot majoriteten av partiledningens vilja. Det vore en skadlig illusion att hoppas att en genuint socialistisk International kan återupprättas utan en fullständig organisatorisk brytning med opportunisterna.

Det ryska socialdemokratiska arbetarpartiet måste stödja alla internationella och revolutionära massaktioner från proletariatets sida och sträva efter att samla alla antichauvinistiska element i Internationalen.

Pacifism och fredsparollen

Pacifismen, det abstrakta fredspredikandet, är ett av sätten att lura arbetarklassen. Under kapitalismen, särskilt i dess imperialistiska stadium, är krig oundvikliga. Men å andra sidan kan socialdemokrater inte bortse från den positiva betydelsen av revolutionära krig, dvs. inte imperialistiska krig, utan sådana som utkämpades t.ex. mellan 1789 och 1871 i syfte att avskaffa nationellt förtryck och skapa nationalkapitalistiska stater av de feodala decentraliserade staterna, eller sådana krig som kan utkämpas för att försvara proletariatets erövringar som segrat i sin kamp mot borgarklassen.

I dagsläget kan fredspropaganda som inte åtföljs av en uppmaning till revolutionär massaktion bara skapa illusioner och demoralisera proletariatet, eftersom den får proletariatet att tro att borgarklassen är human och gör det till en leksak i händerna på de krigförande ländernas hemliga diplomati. I synnerhet är tanken om att en så kallad demokratisk fred skulle vara möjlig utan en serie revolutioner fullständigt felaktig.

Tsarmonarkins nederlag

I varje land bör kampen mot en regering som för ett imperialistiskt krig inte vackla inför möjligheten att landet besegras till följd av revolutionär propaganda. Regeringsarméns nederlag försvagar regeringen, främjar befrielsen av de nationaliteter som den förtrycker och underlättar inbördeskriget mot de härskande klasserna.

Detta gäller särskilt i fråga om Ryssland. En seger för Ryssland kommer att leda till en förstärkning av reaktionen, både i hela världen och inom landet, och kommer att åtföljas av ett fullständigt förslavande av de folk som bor i områden som redan har tagits i besittning. Med tanke på detta anser vi att Rysslands nederlag är det minst onda i alla förhållanden.

Inställningen till andra partier och grupper

Kriget, som har gett upphov till en våg av chauvinism, har avslöjat att den demokratiska (narodniska) intelligentsian, socialistrevolutionärernas parti (med fullständig instabilitet i den oppositionella trenden, som har sitt centrum i Mysl) och huvudgruppen av likvidatorer (Nasha Zarya), som stöds av Plechanov, alla är i chauvinismens grepp. I praktiken står organisationskommittén också på chauvinismens sida, från Larins och Martovs kamouflerade stöd till chauvinismen till Axelrods försvar av patriotismens princip, och detsamma gäller Bund, där en tyskvänlig chauvinism är dominerande. Brysselblocket (från den 3 juli 1914) har upplösts, medan de element som är grupperade kring Nashe Slovo vacklar mellan en platonsk sympati för internationalismen och en strävan efter enhet, till vilket pris som helst, med Nasha Zarya och organisationskommittén. Samma vacklan är uppenbar i Chkheidzes socialdemokratiska grupp. Den senare har å ena sidan uteslutit plechanoviten, dvs. chauvinisten, Mankov, men å andra sidan vill den med alla medel dölja chauvinismen hos Plechanov, Nasja Zarya, Axelrod, Bund osv.

Det är det socialdemokratiska arbetarpartiets i Rysslands uppgift att stärka den proletära enhet som skapades 1912-14, främst av Pravda, och att återupprätta arbetarklassens socialdemokratiska partiorganisationer på grundval av en avgörande organisatorisk brytning med socialchauvinisterna. Tillfälliga överenskommelser är endast möjliga med de socialdemokrater som står för en avgörande organisatorisk brytning med organisationskommittén, Nasha Zarya och Bund.