Medbestämmandelagen; ordning råder i Sverige

I Sverige är det olagligt att strejka: detta är den nordiska modellens sanna ansikte idag

Myten om Sverige som en unik världsledare i arbetsrätt, ett s.k. “undantag” bland kapitalistiska nationer, är idag en av de mest utbredda lögnerna. Denna försiktigt konstruerade mytologi antyder att Sverige fungerar utanför de kapitalets brutala mekanismer; ackumulation och utsugning. Däremot är verkligheten annorlunda. Sverige är inte mer av en arbetsrättslig beskyddare än USA eller Italien. Det kan till och med vara så att Sverige är värre än dessa. Under ytan av den nordiska modellens ideologi ligger det obevekliga undertryckandet av arbetarklassen. Detta samtidigt som dess demokratiska strukturer endast gynnar pacificeringen av arbetarrörelsen och upprätthåller kapitalets dominans. De senaste juridiska restriktionerna angående strejkrätten visar socialdemokratins sanna jag: inte som proletariatets försvarare, men snarare som Lenin skrev “Med ena handen skänker den liberala bourgeoisin reformer men tar alltid tillbaka dem med den andra, gör dem värdelösa, utnyttjar dem för att trälbinda arbetarna, splittra dem i skilda grupper och föreviga de arbetande människornas löneslaveri” (Lenin, Marxism och Reformism). Följaktligen förtvinar reformerna till inget och ordningen råder, detta faktum är mest tydligt i decimeringen av Medbestämmandelagen (MBL).

Svensk arbetspolitik har genomgått flera perioder, och Socialdemokraterna behövde först implementera MBL för att decimera den. Så varifrån kommer lagen?

Medbestämmandelagen är bland de viktigaste lagarna som styr den svenska arbetsmarknaden. Likt många andra viktiga arbetsmarknadslagar uppkom den i och med socialdemokratins krav för en mer “demokratisk arbetsplats” i början av 1970-talet.

Vid decennieskiftet 1960-1970 började hela LO, men främst IF Metall, i synnerhet i den tunga industrins sektioner,  att göra detta korporativistiska projekt till sitt eget. Det var första gången sen Saltsjöbadsavtalet 1938 som arbetarrörelsen ifrågasatt den mytomsbundna  “avtalslinjen.” Reformisterna började, som svar ett svar på arbetarnas upproriska stämning,  att främja arbetstagarnas krav. Reformisterna var i sin villfarelse övertygade om att de skulle kunna utmana arbetsgivarens väletablerade ensamrätt att leda och fördela arbetet.

Vad som utmärker denna socialdemokratiska manöver från de tidigare försöken, var att den lyfte arbetsrättsreformer i lagen självt istället för genom avtal som var normen där innan. 

Sossarna och deras fack var inte proaktiva aktör i händelserna som karaktäriserade 60-talsvågen. Istället var skiftet till “lagstiftningslinjen” ett svar på, och ett tyglande av proletär organisation och militans. Denna proletära kampvåg var som konsekvens av händelser som nedläggelser av varven i Göteborg, Bohuslän och Blekinge och kapitalexporten av diverse industrier. Ett exempel på denna sociala misär är kollapsen av väverierna. Denna utveckling påverkade särskilt proletariatet i Norrköping. 20 000 arbeten gick förlorade i en stad på 80 000 invånare. Utvecklingen speglades även på andra håll med att i stort sett varje industri som lagt grunden för den svenska efterkrigstidens högkonjunktur blev mer ofruktbara. 

Det svenska proletariatets missnöje tog sig uttryck i de vilda strejkerna, en växande kinavänlig och syndikalistisk vänster och en social misär av sällan skådat slag i den svenska socialdemokratins historia. Socialdemokraterna såg arbetarorganisationernas framväxt som ett hot och blev därför djupt intresserade och engagerade i hur arbetarrörelsen skulle kunna tyglas och pacificeras. 

Socialdemokraterna såg två lösningar och de gick hand i hand. Den första var massövervakning, vars mål var att åsiktsregistrera politiska motståndare inom fackföreningarna och systematiskt neutralisera subversiva element. Den andra var en rad pacificerande reformer.

Det var i detta sammanhang som lagen om medbestämmande i arbetslivet (1976:580) antogs. Socialdemokraterna var inte bara pressade av en arbetarklass som krävde förändring, utan även av den nationella borgerligheten som behövde undertrycka arbetarrörelsen. Många lagar som fortfarande gäller idag antogs under perioden, t.ex. Förtroendemannalagen (1974), Anställningsskyddslagen (1974), Lag om rätt till utbildning (1975) och Arbetsmiljölagen (1978). Denna reformistiska våg tog slut i mitten av 1980-talet på grund av det misslyckade genomförandet av löntagarfonderna (1984, som socialdemokrater hela tiden har betraktat som den heliga graalen och ”den demokratiska vägen till socialism”) och den efterföljande kraschen på 1990-talet.

Medbestämmandelagen måste sättas in i sitt historiska sammanhang. Den var ett försök av den socialdemokratiska regeringen att tygla arbetarklassens organisering och, som vanligt, förlänga arbetarklassens slaveri. 

Lagens innehåll

Även om lagen inte kallas fredspliktslagen, är en central del av lagen en fredspliktslag. Lagen kräver att arbetsköparna informerar och förhandlar med fackföreningarna om viktiga beslut som påverkar arbetstagarna, t.ex. omstruktureringar eller förändringar av arbetsvillkoren. MBL var ursprungligen avsedd (eller åtminstone skenbart marknadsförd) att stärka arbetstagarnas inflytande över arbetsgivarens beslut och att främja dialogen mellan arbetsköpare och fackföreningar.

Lagen handlar om fackföreningarnas rätt till information och den individuella rätten till fackligt medlemskap. Vissa saker skiljer sig dock mycket från den internationella kontexten, till exempel det faktum att en strejk i Sverige inte kan utlysas av en fackklubb på lokal nivå, utan endast på ”federal” nivå. Denna aspekt av proletariatets liv i Sverige har länge varit en juridisk praxis. Alla rättigheter och skyldigheter enligt MBL gäller för fackföreningar, nämligen rätten till information, förhandlingsrätten och det individuella åtagandet om strejkförbud. Alltså precis vad som gäller i resten av världen.

Ändringar av fredspliktsklausulen i medbestämmandelagen 2019

Förändringarna var endast möjliga på grund av den svenska arbetarklassens enorma passivitet. Den socialdemokratiska metoden har förändrats något sedan 1980-talet, från morot till piska, från att ge reformer å ena sidan till att ta bort dem å andra sidan. Detta spel, liksom de allt vanligare och allt mer intensiva kriser som Sverige har upplevt sedan 1990-talet, är rötterna till hans utbredda passivitet. Nedmonteringen av välfärdsstaten intensifierades i och med 1990-talskrisen, som bland annat var en spekulationskris på den svenska valutan (Sverige hade fast växelkurs mycket längre än länder som USA, Storbritannien och Italien). Krisen visade socialdemokratins rätta ansikte. Den visade för skeptikerna att även i Sverige styrs staten av ekonomin, inte tvärtom. Välfärdsstaten skapades för att underkuva proletariatet och förstördes för att underkuva det ännu mer, för att en dag kunna byggas upp igen och göra det en gång till. Den visade att ”den så kallade ’välfärdsstaten’ i detta fall fyller en mängd funktioner i ekonomisk, social och ideologisk mening, vars resultat är en maximal mystifiering av verkligheten”. ( International Communist 1, Against Union Nationalism)

För varje nedskärning som begärdes, blev det givet; för det som kapitalet sökte, fann det; och för dem som knackade, öppnades det. Några nedskärningar som är värda att nämna är friskolereformen (1992) och pensionsreformen (1994). Detta öde fortsätter utan tecken på att hejdas, och vi kan nu tillägga slakten av medbestämmandelagen till denna nästan oändliga hög av inskränkningar i socialdemokratin.

Men frågan ”varför just nu?” är fortfarande obesvarad.

Det började 2016 med Hamnarbetarförbundet och hamnoperatörsföretaget APM Terminals. Hamnarbetarna, som är oberoende av socialdemokratiska och liberala centralorganisationer som TCO och LO, ville teckna kollektivavtal direkt med APM Terminals Gothenburg, istället för att vara bundna av LO-facket Transports avtal med den gemensamma arbetsköparen. Särskilt eftersom de utgör en betydande minoritet av hamnarbetarna (och dessutom är de som är de mest radikala fackliga syndikalisterna) ville de inte vara bundna av den ofta otillfredsställande socialdemokratiska fackliga organisationen LO. Deras mål var att få samma förhandlings- och informationsrätt, i linje med medbestämmandelagen. Arbetsköparen satte sig dock hårt på tvären och menade att de inte behövde teckna avtal med mer än ett fackförbund på en arbetsplats och ville därför att Hamnarbetarförbundets medlemmar skulle vara bundna av avtalet med Transport. Konflikten mellan Hamnarbetarförbundet och APM Terminals trappades upp under 2016-2019, och en fullskalig strejk och lockout bröt ut den 23 januari 2019. Hamnarbetarna vann och fick det avtal de ville ha den 5 mars samma år.

Istället för att ta till sig förlusten valde borgerligheten att gå till full offensiv mot Hamnarbetarförbundet och satte siktet inställt på att decimera medbestämmandelagen. Regeringen Löfven II valde att plocka upp ett förslag från Svenskt Näringsliv, proposition 2018/19:105, som fullständigt krossade strejkrätten. Förslaget var direkt riktat mot oberoende fackföreningar som hamnarbetarna. Denna lag var redan under utredning 2017 och förväntades lämna denna fas senast Q3 2019. Men innan rapporten kunde tas fram hade de tre stora socialdemokratiska och liberala fackförbunden, LO, SACO och TCO, redan tecknat ett avtal med Svenskt Näringsliv, mot sina medlemmars vilja. Socialdemokratin lämnade arbetarrörelsen vind för våg. Inskränkningar i strejkrätten stöddes endast av 2 av LO:s 14 medlemsförbund, men efter att de fackliga ledarna träffat en överenskommelse med Svenskt Näringsliv slog partipiskan till och facken röstade för inskränkningarna. Överenskommelsen låg till grund för regeringens proposition, som senare blev lag. I slutändan kom lagen från facken, även om riksdagen antog den.

Så vad har ändrats?

I 1976 års version fanns det redan starka begränsningar av de möjligheter som reserverats för arbetstagarorganisationer. En stridsåtgärd var olaglig om den stred mot strejkförbudet i ett kollektivavtal eller om syftet med stridsåtgärden var att:

1. Ingripa i en tvist om tillämpningen av ett kollektivavtal, dess innebörd eller om något strider mot avtalet eller lagen.

2. Ändra avtalet.

3. Anta en bestämmelse som skulle träda i kraft efter det att avtalet löpt ut;

4. Agera i solidaritet med en individ eller organisation i närvaro av en klausul om strejkförbud.

Sedan 1976 har de olika regeringarna ändrat lagen flera gånger. Det föreskrivs t.ex. att om fackförbunden inte godkänner en strejk är den olaglig. Ett avsnitt i lagen innehåller också en klausul som förbjuder strejker för andra syften än kollektivförhandlingar. Ytterligare ändringar gjordes i detta ramverk genom 2019 års ändringar.

Ändringarna för 2019 var följande.

1. ”Politiska strejker” är inte längre tillåtna.
2. Strejkvapnet kan inte längre användas för att ändra kollektivavtal.
3. Under avtalets löptid får strejkåtgärder vidtas endast om åtgärderna syftar till att löner inte betalas ut.
4. Förbund A kan inte strejka utan kollektivavtal med förbund B. I detta fall gäller avtalet med förbund B för alla arbetstagare, oavsett organisation.

Fredsplikten, som redan fanns, gäller nu för alla fackföreningar på arbetsplatsen, även om bara en av dem har avtal med arbetsköparen. Den nya lagen anger inte vilket fackförbund det måste vara eller om fackförbundets medlemmar måste utgöra en majoritet av de fackligt aktiva på arbetsplatsen. Detta har gjort det möjligt för en arbetsgivare att välja vilket fackförbund man vill sluta avtal med. Följaktligen har detta underlättat skapandet av så kallade gula (företags-) fackföreningar. Även om dessa ännu inte har materialiserats kommer de att vara ett nytt verktyg för arbetsköparen att ytterligare försvaga arbetarklassens lagliga rörelse. Dessutom har detta lett till att arbetsköparen kan välja och vraka mellan vilka fackföreningar man vill förhandla med, vilket gör det möjligt för dem att välja det billigaste kontraktet, vilket gör en fackförening som hamnarbetarna handlingsförlamad och underordnad de tre stora.

Lagen säger att de enda lagliga arbetsnedläggelserna är de som syftar till att driva in skulder, vilka måste åtföljas av ett tydligt krav. Detta innebär att strejk är de facto, om inte de jure, olaglig.

Ordningen råder således i Sverige. Borgarklassens ordning, med deras samling av opportunistiska fackföreningar och opportunistiska partier, leder till att proletariatet offras på profitens altare Deras ordning är dock byggd på sand… I morgon kommer därför revolutionen att resa sig på fast mark, och till deras fasa kommer den att proklamera med flammande trumpeter: Jag var, jag är, jag skall vara!