Federalism innebär att man förnekar Internationella kommunistiska partiet

Den tredje internationalen

Sedan sin födelse har Vänstern sagt att “partiet skulle sluta existera om dess olika delar var tillåtna att arbete på deras egna bevåg. Ingen autonomi för lokala organisationer när det gäller det politiska förfarandet” (Marxism och auktoritet, 1956). Redan under den tredje internationalens tid var Vänsterns strävanden och handlingar inom internationalen inkriktade på denna centralistiska riktning. Ånyo i Marxism och auktoritet hade Vänstern erinrat att dessa var “gamla kamper redan utkämpades inom Andra internationalens partier […]  mot att organisera arbetet i lokala sektioner eller federationer ’från fall till fall’ i kommuner och provinser, mot partimedlemmar som agerar ’från fall till fall’ i de olika ekonomiska organisationerna, och så vidare.”

Vänstern fortsatte sin kritik av de federalistiska tendenserna som var typiska för den Andra internationalen, som innebär rent lokala och nationella former av doktrinär homogenitet och organisation. Den framhöll redan från början att den nya internationalen måste konstituera sig som ett ”verkligt internationellt kommunistiskt parti”. Genom att göra detta skulle den upprätta en verklig centralism i global skala och garantera den monolitiska natur som den internationella proletära rörelsens direktiv och handlingar har. Vänsterns företrädare sade så här om ”Zinovjev-rapporten” vid den fjärde Moskvakongressen i november-december 1922:

”Varje federalistisk tradtion måste elimineras för att säkerställa centralisering och enhetlig disciplin. Men detta historiska problem kan inte lösas genom mekaniska medel. Även den nya Internationalen måste, för att undvika opportunistiska faror och interna disciplinära kriser, basera centraliseringen på klarhet inte bara i programmet, utan också i taktiken och arbetsmetoden. […] Detta val [av organisationsåtgärder och taktiska medel] måste, hävdar vi, ligga kvar hos centrum och inte hos de nationella organisationerna enligt de bedömningar de påstår sig göra av sina speciella förhållanden. Om omfattningen av detta val förblir alltför stort och ibland till och med oförutsägbart, kommer det fatalt nog att resultera i en frekvens av fall av disciplinlöshet som bryter den världsrevolutionära organisationens kontinuitet och prestige. Vi anser att den internationella organisationen måste vara mindre federativ i sina centrala organ; dessa får inte grundas på representation från nationella sektioner, utan måste utgå från Internationalens kongress.” Vänstern har aldrig övergivit dessa ståndpunkter.

Mindre än två år senare upprepade vänstern denna punkt vid Kommunistiska internationalens femte kongress, med Teser om taktikfrågan, i juni-juli 1924. Vänstern upprepade att centraliseringsprocessen endast kunde vara resultatet av ”en verklig metodisk enhet, som sätter de gemensamma dragen i det proletära avantgardets agerande i alla länder i förgrunden”. 

Texten fortsätter med att säga att en sådan enhet i metod endast är möjlig på bekostnad av alla gamla och nya federalistiska tendenser: ”Dessa överväganden vilar på den rika erfarenhet som vunnits under Internationalens övergångsfas, då den gick från att vara en organisation av kommunistiska partier till att bli ett enda kommunistiskt världsparti. Dessa överväganden kräver kategoriskt ett förenhetligande av organisatoriska och disciplinära normer, liksom ett avskaffande av onormala organisatoriska metoder. Dessa onormala metoder inkluderar sammanslagningen av en sektion av KI med andra politiska organisationer, det faktum att vissa sektioner inte grundas på grundval av personligt medlemskap utan på kollektivt medlemskap i arbetarorganisationer, förekomsten av organiserade fraktioner och grupper av vissa tendenser inom partiet, samt noyautage och systematisk infiltration i organisationer av politisk (och särskilt militär) karaktär. Så länge KI använder sig av dessa och andra liknande metoder kommer federalism och odisciplin att manifestera sig.”

År 1925 skriver vänstern emot de ”nya” federalistiska ”tendenserna” i Ententekommitténs plattform. I linje med sin verksamhet inom KI erbjöd Vänstern, och endast Vänstern, den internationella revolutionära rörelsen en öppen kritik av cellorganisationssystemet. Detta var en organisation baserad på fabriksgrupper, påtvingad av en International som slagit in på degenerationens väg. ”För oss är cellsystemet liktydigt med ett federativt system som är negationen av centraliseringen av de kommunistiska partierna, och med centralisering menar vi den maximala förstärkningen av de revolutionära energierna i periferin som samordnas och återspeglas i den ledande apparaten.”

I vår Presentation till det kommunistiska partiet i Vänsterns tradition från 1986 skrev vi: ”Endast vänstern kunde dra lärdom av kontrarevolutionen genom att erkänna Tredje internationalen, vid dess två första kongresser, som en föregångare till det kommunistiska världspartiet; något som är en gammal strävan för den marxistiska kommunismen och en historisk nödvändighet. Vänstern skulle också fördöma efemära former, federalismens överlevnad och den doktrinära och programmatiska heterogeniteten inom partiet, och deras degenererade konsekvenser: den demokratiska mekanismen och dess komplement, byråkratism och missbruk av organisatorisk formalism.”

KI:s oåterkalleliga degenerering orsakades av verkliga och objektiva hinder för den revolutionära processen. Detta ledde i slutändan till nederlaget för proletariatets avantgarde i deras försök Att ge sig i kast med det omöjliga, samt till att KI slutligen föll i opportunismens händer. På organisatorisk basis manifesterade sig denna process först just genom att normalisera diskontinuiteter och national-federalistiska tendenser som Vänstern alltid motsatt sig. År 1986 skrev vi faktiskt i Det Enda Världspartiet: ”Partiets uppbyggnad och sönderfall styrdes av gungbrädan av positioner som förmedlades av Internationalen, tills det kom till den abnorma nödvändigheten för centern att skapa sina egna speciella fraktioner i de nationella sektionerna av KI. I det ögonblicket upphörde KI att orientera sig i riktning mot ett enda världsparti och gick baklänges mot en federation av nationella partier. KI:s inre arbete öppnades upp för opportunism, även på denna väg.”

Efterkrigstiden

Vi skrev i Partiets namn, ett arbete som ingår i Material för de slutliga teserna om intern organisation från 1965: ”Med stöd av besluten från den andra världskongressen 1920 antog partiet namnet ’Italiens kommunistiska parti (sektion av Kommunistiska internationalen)’. När Internationalen upplöstes, i slutet av en degeneration som Vänstern länge förutsett, tog dess nuvarande monstruösa rest namnet ”Italienska kommunistpartiet”, samtidigt som det faktiskt förde en nationell politik. Och därför valde vi 1943, även när vi återupprättade oss själva för enbart italienskt territorium, namnet ”Internationalistiska kommunistiska partiet” för att skilja oss från en sådan skam. Idag, på grund av den dialektiska utvecklingens verklighet, är vår organisation densamma inom och utanför Italiens gränser, och det är inget nytt att notera att den agerar som ett internationellt organ, om än med stora kvantitativa begränsningar.”

Samma formation, i full kontinuitet med det förflutna, utgör dagens Kommunistiska Parti. I dag är det organiserat även utanför nationsgränserna, unikt och världsomspännande. Unikt eftersom det vilar på en enda och odelbar ”programmatiskt monolitisk och oföränderlig doktrinär struktur, centrerad på Vänsterns gigantiska tradition” , och världsomspännande eftersom det är ett nätverk organiserat i internationell skala med en enda, centraliserad ledning och som ”avvisar varje federalistisk svaghet”. (Förordet till Comunismo #13)

Vi skrev i våra karaktäristiska teser, och i de som följde, att vi i vår oupphörliga aktivitet med att försvara och skulptera teori, lade ” grundvalarna inte för ett ’italienskt’ parti, inte bara för dagens lilla och svaga parti, utan för morgondagens starka och kompakta internationella kommunistiska parti” (Det enda världspartiet). I vårt förflutna var det i samma utsträckning som ”[Vänsterns arbete inom KI] inte bara handlade om det italienska partiet, utan också och framför allt om världspartiet.” (”Det enda världspartiet”). Till dettaparti har historien anförtrott den storslagna uppgiften att leda det internationella proletariatet till dess segerrika revolution i global skala.