Partiet och sociala medier

Internationella Kommunistiska Partiet har som mål att skapa och distribuera en tidning för världsproletariatet. Med tiden kommer denna tidning att publiceras på andra språk än engelska, i proportion till de materiella möjligheter som ges av vår rörelses tillväxt.

Innehållet i vår press kommer att vara ideologiskt homogent, helt i linje med den revolutionära marxismens internationella principer. Även om vi kan inkludera diskussioner om lokala särdrag, kommer sådana frågor alltid att underordnas den universella klasskampen. På så sätt kommer vi att undvika alla tendenser till opportunism och federalism.

Produktionen och distributionen av detta centrala organ måste ha högsta prioritet för partiet. Endast genom en sammanhängande och internationellt samordnad kommunikation kommer det att vara möjligt att förhindra att fraktionalism, revisionism och interna kriser återuppstår. Partiets alla krafter och resurser måste ägnas åt detta instrument för politisk kamp. Det kommer att vara kärnan i strategin för att stärka vår rörelse och utgöra arbetarklassens ledarskap mot den proletära världsrevolutionen.

Partiets undersökningar är mer än en enkel fråga om att överföra information till arbetsgrupperna eller centrumet. Dess roll går långt utöver en rent mekanisk funktion, såsom den ytliga kopiera-klistra-aktivitet som finns på sociala medier. I stället är arbetsgruppens uppdrag djupt rotad i att förstå partiets behov och direktiv, som sedan utarbetas till kollektiva arbetsplaner. Detta arbete handlar inte bara om att samla in data eller nyheter, utan även om analys och tolkning. Arbetsgrupperna måste avgöra vad dessa fakta betyder för den revolutionära kampen och i slutändan för partiet. All information måste analyseras utifrån den kommunistiska doktrinen för att förstå dess politiska och strategiska konsekvenser. Denna teoretiska och politiska reflektion är nödvändig för att säkerställa att partiets utredning tjänar proletariatets sak, fast i partiets ideologiska och operativa enhet. 

Förmågan att tolka verkligheten korrekt, utan att falla in i ytliga eller fragmentariska tillvägagångssätt, skiljer det internationella kommunistiska partiets verksamhet från alla andra organisationers. Den säkerställer att alla dess handlingar och kommunikation svarar mot ett sammanhängande och väldefinierat revolutionärt mål.

Dagens samhälle kännetecknas uppriktigt sagt av ett överflöd av information och framför allt av brus. Detta brus är nästan alltid förvirrande och desorienterande, och gör det svårt att urskilja vad som verkligen är relevant för den revolutionära kampen. I detta kaos blir vår rörelses uppgift avgörande: den måste kunna rigoröst och metodiskt filtrera detta oupphörliga flöde av data, välja ut och överföra till partiet endast den information som verkligen är användbar och relevant för dess kollektiva agerande och strategi.

När man kommunicerar information inom partiet är det viktigt att ha ett organiskt och tydligt tillvägagångssätt. För det första måste militanter alltid ange varför de kommunicerar, se till att sammanhanget för denna information är tydligt och förklara dess potentiella värde. För det andra måste de exakt ange för vem den specifika informationen kan vara användbar, och se till att den riktas till rätt kamrat(er) eller grupp(er). För det tredje är det nödvändigt att ange var (eller hur) informationen erhölls, så att partiet kan verifiera den och, om nödvändigt, undersöka den ytterligare. Slutligen, och kanske viktigast av allt, måste all kommunikation åtföljas av politisk reflektion i enlighet med partiets synsätt, så att informationen inte förmedlas som enbart råa fakta, utan redan sätts in i sitt sammanhang och förstås i ljuset av vår doktrin.

På så sätt kommer informationen inte bara att vara omedelbart användbar, utan kommer också att aktivt bidra till partiets teoretiska och praktiska utveckling, undvika all energispridning och säkerställa att all korrespondens är inriktad på att stärka kollektiva åtgärder. Detta är det enda sättet att effektivt motverka det ständiga brus som genereras av kapitalismen och omvandla information till ett instrument för medveten (och i slutändan organiserad) kamp.

Partiets interna kommunikation kräver konsekvent samordning och uppmärksamhet, vilket åtminstone kräver engagemang och reflektion. Den kan inte överlåtas åt slumpen eller åt den ytliga karaktären hos vardagliga samspelsformer. Intern kommunikation måste överföras på ett strukturerat och formellt sätt genom verktyg som e-post, vilket möjliggör systematisk organisation och noggrann arkivering av korrespondensen; de får inte lämnas till olämpliga medel som mobiltelefonsamtal, sociala medier eller forum, som uppmuntrar distraktion och fragmenterar kollektivt tänkande.

De kommunikationsvanor som kapitalismen har påtvingat samhället, och som inte uppskattar något annat än omedelbarhet och, naturligtvis, ytlighet, är oförenliga med partiets behov. De formlösa massorna av människor, som saknar medveten organisation, uttrycker sig på sociala medier på ett kaotiskt och passivt sätt och reducerar kommunikationen till ett trivialt kopierande och klistrande av länkar, på sin höjd åtföljda av några tillfälliga kommentarer. Det finns ingen verklig avsändare eller definierad mottagare, utan varje meddelande sprids i ett otydligt flöde av information utan konstruktiv logik eller tydligt syfte. I det här sammanhanget kommer varje diskussion på sociala medier snabbt att försvinna, begravd av nya konversationer utan kontinuitet. Inget bevarat, inget uppbyggt.

I partiet däremot är kommunikationen en integrerad del av ett långsiktigt projekt. Varje bidrag behandlas noggrant och systematiskt, inte för att glömmas bort, utan för att arkiveras och förbättras med tiden. Arbetet sprids inte ut, utan organiseras noggrant så att det block för block kan bygga en stadig grund för partiets kollektiva intelligens. Varje intervention, varje analys, varje korrespondens är avsedd att bestå och bidra till att stärka den revolutionära aktionen, med en tydlig och framåtblickande vision. Denna metod garanterar inte bara kontinuiteten i partiets teoretiska och praktiska arbete, utan utgör också den grundläggande skillnaden mellan vårt tillvägagångssätt och den fragmenterade och utspridda kommunikation som är typisk för det borgerliga samhället.

Man får inte falla för frestelsen att använda de kommunikationsmetoder som är typiska för sociala medier inom partiet, bara för att det kan vara ”enklare”. Partiet kan inte, och kommer aldrig, att välja den ”enkla utvägen”. Att göra det skulle vara att förråda dess historiska natur och uppdrag. De som skulle lura sig själva att tro att de kan överföra typiska masskommunikationsvanor till partiet skulle faktiskt bara falla in i en förvrängd uppfattning om partiet självt. En sådan uppfattning skulle sluta med att partiet förväxlas med den formlösa och oorganiserade massan, som assimilerar dess känslomässiga instabilitet, rastlöshet för rastlöshetens skull och den oavslutade frenesin i kommunikation utan något syfte, plan eller program.

Partiet å andra sidan är en kompakt organism som drivs av teoretisk klarhet och strategisk samstämmighet. Den interna kommunikationen kan inte, och får inte, vara slumpmässig eller impulsiv, utan måste alltid svara mot ett bestämt syfte och harmoniskt passa in i arbetsplanerna och den traditionella handlingslinjen.

Den småborgerliga vänsteristen finner tvärtom sin naturliga miljö i sociala medier, där han tillbringar timmar i oupphörlig agitation. Han söker ständigt konfrontation och godkännande och drar uppmärksamheten till sig med tomma ”revolutionära” slagord, som han upprepar utan någon koppling till de materiella och objektiva förhållandena i en given situation. Han slår sig för bröstet och upphöjer sig själv med välklingande och suggestiva tal, som dock inte vilar på någon verklig grund. Denna inställning är inte bara främmande för partiets agerande, den är farligt illusorisk, eftersom den maskerar frånvaron av en konkret analys av verkligheten med tomma slagord som är oförmögna att verkligen påverka klasskampen.

Partiet har inget behov av att förlita sig på individer vars popularitet eller synlighet på sociala medier gör att de kan utöva ett betydande inflytande på massornas åsikter och attityder. Partiet avvisar själva tanken på att binda sig till enskilda personer; partiet har inget behov av att personifiera sig genom ansiktet, eller namnet, på någon särskild gestalt. Denna princip är inte ny, utan överensstämmer med dess historiska vision. Partiet har alltid bestämt avvisat den demagogiska personifieringen av sina fiender, och vägrar likaledes att gå i fällan att anförtro sin image eller sina mål till individer, oavsett hur ”karismatiska” eller inflytelserika de kan verka.

Även i de sociala mediernas tidsålder, med spridningen av personlig synlighet och kändiskulten, kommer partiet att fortsätta att bedriva sin propaganda i fullständig anonymitet. Dess styrka ligger inte i ansikten eller namn, utan i enhetligheten och konsekvensen i dess doktrin och kollektiva verksamhet. Att avstå från ”talking head” gestalten är inte en förlust, utan en handling av konsekvens och styrka, som garanterar att partiet aldrig kommer att avvika till former av personalism eller efterlikna borgerlighetens protagonister. 

Revolutionär propaganda behöver inte göra ett spektakel av sig själv eller vädja till individuell auktoritet. Dess legitimitet härrör från den marxistiska teorins sundhet, som ger den förmågan att organisera och leda arbetarklassen mot revolution.

I den meningen är anonymitet inte en svaghet, utan ett kännetecken för renheten i partiets kamp, som tar avstånd från den korrupta och alienerande dynamiken i det kapitalistiska systemet, där allt reduceras till bilder och skådespel. Partiet bör förbli en kollektiv enhet som är immun mot dessa mystifikationer. Det ska inte vara starkt i individer, utan i organisatorisk kompakthet och klarheten i sitt historiska projekt.

Arbetet i sociala medier, liksom all annan propagandaverksamhet, måste utföras av militanter med beprövad erfarenhet och endast efter centralt godkännande. Deras handlingar måste ständigt rapporteras till centrumet och dokumenteras i detalj, samtidigt som en strikt organisation upprätthålls. Det är viktigt att militanter som ägnar sig åt denna verksamhet inte uttrycker något i personlig kapacitet eller försöker bygga upp en persona kring sin karaktär. Deras närvaro på sociala medier måste alltid vara funktionell för spridning av texter, tidningar och broschyrer som produceras av partiet, utan att avvika till individuella eller personliga initiativ.

I detta historiska skede, som kännetecknas av den proletära klassens relativa svaghet, är det verkligen inte rätt tid att producera ”nytt” specifikt innehåll för att ge näring åt den flyktiga dynamiken i sociala medier. Propagandan måste följa en exakt, i förväg fastställd och regelbundet kontrollerad plan, för att undvika all energislöseri och alla frestelser att anpassa sig till den moderna kommunikationens efemära rytmer. Den första prioriteringen är att stärka vår rörelses organ, särskilt partipressen, som är det grundläggande verktyget för att organisera och leda den revolutionära kampen.

Partiet har sina egna specifika informations- och propagandaorgan, och kamraterna måste uteslutande ägna sig åt dessa. Att samarbeta med extern press eller media som inte tillhör partiet, liksom att göra propaganda via personliga kanaler som sociala profiler eller bloggar, är främmande för partiets metod och måste undvikas. I verkligheten förlitar sig kommunistisk propaganda inte på kortvariga eller individualistiska medel, utan bygger på kollektiva och centraliserade åtgärder som syftar till att bygga upp en solid och varaktig kollektiv intelligens.

Partiets första uppgift i detta sammanhang är att göra det möjligt för nya kontakter att ägna all sin energi åt korrespondens med partiet självt. Detta flöde av intern kommunikation är avgörande för att främja partiets förmåga att utveckla en mer omfattande och välartikulerad press. En press som kan svara på arbetarklassens behov och vägleda den mot revolutionär medvetenhet och organisering. Åtgärder på sociala medier måste därför inte uppfattas som ett mål i sig, utan som en integrerad del av ett större och mer strukturerat projekt, alltid i syfte att stärka partiets centrala organ.