Appelismens minnesmärke: Opportunismens trofasta klumpfot.
Många minns säkert det glada sextiotalet, då Kina inte ingick några entusiastiska handelsavtal med Kanada, Italien, Grekland, Pakistan, Etiopien osv. Livet var mycket enklare då för den gode stalinisten. Visserligen undrade han att maoismen ville mobilisera världsproletariatet till försvar för en sibirisk flod världsproletariatet för försvaret av en sibirisk flodö och inte gjorde någonting när den tidigare indonesiska regeringen slaktade de lokala Kinavänliga kommunisterna och att kommunisterna, och att de pakistanska generalerna tilläts göra samma sak samma sak med de bengaliska fattigbönderna, utan att det lokala maoistpartiet ens lyfte ett finger. Men vad då, sånt är ju ”storpolitik”, och Mao vet nog vad som gynnar den kinesiska folkdemokratin mest. Om Vietnam blev det uppror, hot och den typen av solidaritet hjälpte sannerligen de vietnamesiska fattigbönderna, eftersom det innebar både förhandlingar och skapade pauser i bomningarna mot Nordvietnam. Och samma sak hände med Kambodja, och idag med Laos – och visserligen blir Pekings rop allt högre (lyckligtvis har Nixon också dragit tillbaka några tusen kockar, ordonnanser och mässgossar) – men när de invaderar Nordvietnam i morgon, då … kommer Kina att underteckna ett handelsavtal med USA och gå med i FN. Och då blir det ännu svårare att få en god natts sömn för den samvetsgranne stalinisten, som har gått omkring med svarta ringar under ögonen de senaste åren. Det ser lika mörkt ut för alla de stolta organisationer som blommade upp i mitten av sextiotalet och som djärvt förklarade att de skulle upprepa den modiga kurs som de gamla Moskvapartierna hade slagit in på under trettio-, fyrtio- och femtiotalen” (men bara fram till 1956, för då gick de alla under på en gång, även om det inte sades öppet förrän 1961; fram till dess var den lysande antirevisionistiska förklaringen väl gömd i en låda i Peking, under … ett fett handelsavtal med Sovjetunionen). Och idag, tio år senare, när freden har återställts mellan Sovjetunionen och Kina, hittar vi bara de förtorkade och förkrympta resterna av de en gång så blomstrande europeiska grenarna av den maoistiska blomman. I Frankrike hittar vi några gamla, förlegade existentialister, mycket utskällda av femtiotalets stalinism, i spetsen för den studentaktivistiska ”proletära vänstern”, som också kan hitta några feta studentledare i gaullistiska fängelser för… demonstrationsvoluntarism. I Italien fick maostalinismen bevittna upplösningen av sitt teoretiska huvudorgan Lavoro Politico och dess starkaste organisation, Maoist-Linbiaoisternas förbund, stödde det moskovitiska svindlarpartiet i valet. I Sverige satte KFML i full gång med att efterapa den moskovitiska parlamentarismen, men de svenska student- och tjänstemannaarbetarna var inte medvetna om sina uppdragsgivares lojalitet, och arbetarna röstade med rätta inte på ett studentfolkparti (och vi hoppas att de stannade hemma och gladde sig åt den populistiska ynkligheten). Så de svenska stalinisterna pressades samman, och de klassiska stalinopportunisterna skildes från folkdemokraterna, … så idealet för båda är fortfarande mao-stalinismen; om den ena kommer att uppnå det med vilda strejker och den andra med valsedeln är av föga intresse för den internationella kommunisten.
Bakom allt detta maoistiska elände ligger den grundläggande gordiska knuten: det finns gott om socialism i världen: i Kina, Albanien, Nordvietnam, Nordkorea; det finns lite i några få länder: Tanzania och kanske Kuba; det har precis funnits i Sovjetunionen, Östeuropa och Mongoliet. Det finns gott om starka socialistiska rörelser: FNL, PFLP och de furstliga nationella fronterna i Kambodja och Laos, och det finns också stora socialistiska organisationer och partisanfronter i Indien, Pakistan, Thailand, Dhofar och kanske i Kongo-Brazaville, – i morgon naturligtvis i alla de arabiska högsta regimerna: Sudan, Libyen, Syrien etc., men det har säkert nyss funnits i Frankrike, Italien, Grekland etc. Att vissa plötsligt har blivit ”revisionister” beror på att de är Rysslands lakejer. Men annars är allt bra, för i Kina har den proletära kulturrevolutionen segrat och ”människor som hade tagit kapitalismens väg” har avslöjats. Men med all socialism i världen, med all revolutionär kamp, hur förklarar man nederlaget i maj-juni i Frankrike? Om det finns revolutionär kamp i världen och socialism i många länder, säkert några moskovitiska revisionister inte kunna hålla tillbaka kraftfulla proletära attacker? Maoismen tar då till sin amerikanska olja: självkritik; – det är för att vi inte har ”tjänat folket”, dvs. sprungit efter dem; och vissa börjar göra det: efter studenterna, efter nederlaget för arbetarnas strejk, som flitigt teoretiseras bortom generalstrejken. Men i Danmark finns det några som inte vill svälja oljan: vi kommer inte att springa efter arbetarna, de måste springa efter oss; och eftersom arbetarna inte vill det, blir de mutade och borgerliggjorda, för Marx och Lenin har själva sagt att det finns ”arbetararistokrater”, och de finns överallt i Danmark, Sverige, England, Tyskland, och naturligtvis i Frankrike och Italien, och i Förenta staterna. Men det skedde i alla imperialismens industriländer; det var ännu värre – och då måste man börja med teorimakeriet. Det skrivs två rader och mycket mer mot de svenska stalinisterna från Gnistan som inte förstår den nya bakuninska eländesteorin, och det görs en stor insats för att hitta, beskriva och förfalska saker från de fredliga så att de kan stödja den unga och ivriga appelisternas resa bort från kommunismen. Inom ekonomin hoppar man över profitkvotens fallande tendens, inom politiken hoppar man över Marx och Lenins dubbla revolution (från 1848 i Frankrike och Tyskland och från februari och oktober i Ryssland) och inom det historiska perspektivet hoppar man över förhållandet mellan revolution och kontrarevolution (lösningen på maoismens gordiska knut). Kina hugger sedan av handen på de nyttiga idioterna, appelisterna, men eftersom de inte vet att kapitalistiska produktionsförhållanden först och främst kännetecknas av att det finns en marknad och varor, och här av den viktigaste varan av dem alla: arbetskraft, fortsätter de att tala om socialism bland de otacksamma kineserna. Industriproletariatet är mutat, Kina säger nej till appelisterna och vietnameserna har åkt till Paris. ’Land og Folks’ skrytsamme redaktör måste därför söka nya betesmarker, och kvar finns bara populismens yttersta utkanter, så långt från Baku-kongressens stolta hyllning av det självständiga proletära klassledarskapet under de demokratiska revolutionerna i östländerna. Så medan de formella scenerna går till den palestinska och etiopiska öknen, vänder sig de som är kvar med förbryllade ögon till sina gamla skrifter: Hur hände det? Var har vi hamnat? vilka är vi? Det slutade med appelisterna som det slutade med den eländiga och svältande soldaten i den berömda japanska krigsfilmen: han åt sin egen skit. Försöket till defaitistisk förnedring gjordes: det defaitistiska perspektivet med eftergiftssnack och DKP:s 1-kr-krav bidrog till att ta de danska varvsarbetarnas blickar från generalstrejken och den totala solidariteten med gruvarbetarna i Norrbotten och Belgien. Den defaitistiska ambitionen fortsätter i dag i den borgerliga pressens spalter; Med mängder av förvirrade, ogrundade citat från mästarna vill de ge den anarkistiska eländesteorin ett marxistiskt innehåll, förtala nittonhundratjugotalets europeiska vänsterkommunism (som är lika okänd som marxismens ekonomiska teori) och göra allt för att eliminera möjligheterna till kommunistisk förberedelse av klassen genom att hänvisa proletariatet till att ledas av de nationella, borgerliga, allmänt korrupta, antiproletära befrielserörelserna i halvkolonierna. Stalinismen är kontrarevolutionens teori, appelismen är dess defaitistiska klumpfot, vars uppgift är att på ett populistiskt sätt förhindra den klart antiborgerliga inriktningen på den internationella revolution som leds av industriproletariatet i alla länder, både i halvkolonierna och i Kina. I dag kan appelismen fungera som ett hinder för opportunismen och i morgon kan den spela rollen som kontrarevolutionär.
Men exkrementerna och kolumnerna i Information är inte särskilt förtroendeingivande, övertygande eller proteinrika – så om appelismen inte dör av förstoppning kommer den att krossas under det revolutionära proletariatets ohejdbara framfart.
Det kommunistiska programmet visar vägen framåt; det kommer att krävas mer än några få stalinister och populister för att vända proletariatets historiska blick från dess klassuppgifter: väpnad revolution och terroristdiktatur.”
“Den kinesiska frågan” i vårt partiarbete
Med början nästa nummer av denna tidning kommer vi att publicera en serie artiklar i “den kinesiska frågan”. Vi gör därför en genomgång av det material som vårt parti publicerat i detta ämne. På danska har redan utkommit “teser om den kinesiska frågan” (kommunistisk program nr 2) och “agrarfrågan i kina” (Kommunistisk Program nr 8). I övrigt är, som framgår av denna artikel, det rikliga materialet på franska och italienska.
”Den kinesiska frågan” har utvecklats kraftigt i vår press av flera grundläggande skäl, som inte har någonting gemensamt med de demokratiska borgarnas mani att först lovorda den kinesiska nationens ansträngningar att övervinna sin sekellånga underutveckling och bli en ”modern”, dvs. Kapitalistisk stormakt, och att sedan anklaga den för ”gul imperialism”. Kinas verkliga plats i den marxistiska doktrinen opch i världsproletariatets klasskampshistoria har endast vårt parti kunnat försvara och kommera att försvara mot den ryska socialimperialismens förräderi och mot den nationella maoistiska historieskrivningens förfalskningar.
Man skall här först och främst lägga märkke till att Kina från 1920 till 1927, givit oss det enda exemplet på relativt självständig aktion från den proletära klassens sida i de antikoloniala rörelsernas historia under de två efterkrigsperioderna. De kinesisksa kommunisternas nederlag, som huvudsakligen kan tillskrivas den Kommunistisk Internationalens politiska ledning, har alltså haft samma betydelse för Österlandets revolutioner som den tyska revolutionens misslyckande haft för den proletära rörelsne i Europa. I 20-talets Kina avgjordes utgånge för alla de koloniers proletärer, som rest sig mot det imperilistiska herraväldet. Vårt parti har understrukit vikten av denna historiska vändpunkt utan att för den skull någong gån förneka eller förringa de anhopade motsättningarnas explosiva styrka i de olika underutvecklade länderna före och inte minst efter det andra världskriget. Tvärtom, har partiet mot ”vänsterns” olika spekulationer om eventuella ”socialistiska” utvecklingar i dessa länder ständigt ställt det faktum, att inga revolutionära aktionsproblem kan lösas så länge man förkastar den revolutionära marxistiska doktrinens vapen på detta område: teserna från den Kommunistiska Internationalens Andra Kongress och från Kongressen för Österns folk i Baku 1920 (se tesernas återutgivning i Kommunistisk Program nr 4).
Alltsedan den andra imperialistiska världskonflikten, då de stora nationella självstädighetsrörelserna lyckades kasta av sig oket från den av krigets efterdyningar våldsamt skakade imperialismen, och då Moskva högtidligt försäkrade att man skulle beväålna och leda deras heliga krig mot kapitalets herravälrde, har vårt parti erinrat om och försvarat dessa grundläggande programmatiska och taktiska ståndpunkter (se artiklen ”Oriente” utkommen i vår italienska teoretiska tidskrift, Prometeo, serie II, nr 2 från 1951). Betydelsen av 1927 års revolution och proletära nederlag har likaså understrukits i artiklarna ”Revolution och kontrarevolution i Kina” och Den sociala rörelsen i Kina (programme Communiste, nr 20 och 21 resp 27). Det har däremot inte varit möjligt att ägna allt det utrymme som är nödvändigt för klasskampernas historia från 1920 till 1927 och för Moskvas politik, den som lyckades isolera de asiatiska massornas uppror från det engelska proletariatets strejkrörelse för att var för sig leda dem till nederlag. (Om den roll som ”de fyra klassernas block” i Kanton och ”den engelsk-ryska fackföreningskomittén i London spelade, se sammanställningen utkommen i Prometeo, serie I, nr 2 och 3 från 1946 under titeln ”Kominterns Taktik”.)
Slutligen måste Trotskijs beundrandsvärda kamp mot Internationalens förräderi i Kina presenteras på ett systematiskt sätt genom de texter, som förämder förnekandet av Lenins teser och av ett asiatiskt Oktobers revolutionära perspektiv (ett utdrag av talet i augsuti 1926 har dock återgivits i Il Programma Comunista, nr 9, 1967). Partiet bemödar sig om att utföra denna kollektiva uppgift, genom att radikalt fördöma dden nuvarande ”odlingen” av begreppet ”socialismen i ett enda land (Kina)” och genom att visa att det intenationella proletariatet bara har en enda ”odling” att erövra eller försvara: medvetenheten om sina uppgifter som klass och lärdomarna av de gångna kamperna. (Under tiden har detta arbete påbörjats med en aritkelserie, som i vårt franska organ Le Proletaire hotels utkommit i nr 82, 84, 86, 89, 91, 93, 97 och 98.)
* * *
Ett annat grundläggande skäl att ge Kina en framskjuten plats i vår kritiska analys av de nationella borgerliga rörelserna är det faktum att Kina sedan 1917 är det enda underutvecklade land som – till priset av oräkneliga lidanden – erövrat alla politiska förutsättningar för en fullständig utveckling av den nationella kapitalismen. Kinas ledare framställer för de förtryckta folken den ”kinesiska vägen” som ”förebild” för dessas fullstädniga frigörelse. Vårt parti framställer den tvärtom som ett exempel på de sociala begränsningarna i den borgerliga politiska frigörelsen.
Vår kritik har framförallt riktats mot den maoistiska ”socialismens” traditioner, som vi visat vara det proletära nederlagets avkomma, den legitima arvtagaren till Sun Yat-sens populism och den fullbordade inkarnationen av Kuomintangs nationalism. Bland alla de Moskvatrogna partierna var KKP (Kinas Kommunistiska Parti) alltid, ända till den rysk-kinesiska brytningen, det parti vars ideologi och program var det mest öppet borgerliga och vars teoretiska linje alltid nära återspeglade stalinismens ideologiska upplösning och den kinesiska kapitalismens motsättningar (se ”Lärdomar av den rysk-kinesiska polemiken”, Progamme Communiste, nr 27 och 35).
Att det tagit ”nydemokratin” mer än tjugop år för att segra beror inte bara på 1927 års nederlag, utan också på såvä den småborgerliga socialismens tvkena och kompromisser, som den internationella reaktionens styrka. Med hänstyn till detta har vi understrukit två fakta: folkfronternas inflytande på kampen mellan KKP och Kuominang under 30-talet samt den ryska och amerikanska imperialismens samförstånd för att förhindra den kinesiska revolutionen.
Denna den borgerliga friögrelsen begränsningar, som redan Marx analyuserat, har ytterliggare förstärkts av den kapitalistiska regimens ålderdomssvaghet: politiska, sociala och internationella begränsningar, som endast proletariatet är i stånd att övervinna genom sin internationella klasskamp.
Vår studie av det självständiga Kinas ekonomiska och politiska kriser från den accelererande kollektiviseringen, det ”stora språnget framåt”, den rysk-kinesiska brytningen och ända till ”kulturrevolutionen”, förklarar dem med en marxistisk analys och kritik, som är befriad från inskränkta bekymmer för den nationella kapitalismens öde eller, ännu värre, påverkan från den kinesiska national-socialistiska ideologin. Genom det faktum att alla de politiska betingelserna för det borgerliga oberoendet har förverkligats, ger Kina det mest slående beviset på hur världsimperialismen ställer upp hinder mot sakapdnet av nya drivande kapitalistiska centra.
Efter att förgävets hoppats på ”hjälpen” från Förenta Staterna och sedan från Ryssland, tvingades Kina utstå, acceptera och sedan teoretisera sin egen isolering, en isolering som utgör en krisfaktor för dess ekonomi och en jömviktsfaktor för den från Indien till Japan upprättade imperialistiska ordningen. Efter att den kinesiska staten på så sätt berövats de utveckande kapitalistiska ländernas hela materialla ”kultur”, har den änny tydligare avslöjat sin klasskaraktär genom att inte ställa upp parollerna för den internationella proletära revolutionen mot den borgerliga världen, utan att i stället slå in på den dåraktiga kursen mot det ”ekonomiska oberoendet”, den efterblivne bondens och den exploaterade arbetarens magra ”kultur”.
Det borgerliga Kinas öde bekräftar vår dubbla förutsägelse: av den imperialistiska fredan skall man varken vänta sig ”framsteg” eller nationernas ”harmoniska utveckling”; när en stat försöker frigöra sig från världsmarknadens oförsonliga lagar, kan inte ens den mäktigaste av dem annat än påtvinga de massor den kontrollerar stränga plikter och skröpa alla motsättningar ”inom folket”. Dessa ståndpunkter har illustrerats i samband med brytningen Peking-Moskva (se ”Kina skall bli sin egen dräng”, Programme Communiste nr 26.) och i den ekonomiska och teoretiska studien, ”den sociala rörelsen i Kina”. Ovanstående teman kommer att tas upp igen så snart vi kan komplettera vår dokumentering av den kinesiska kapitalismens ”långa marsch” med officiell källstatistik.
* * *
Den rysk-kinesiska konflikten, som härrör från den kapitalistiska ackumulationens svårigheter i Kina, har analyserats i ett perspektiv, som inte gör något medgivande, vcarken åt lokala omstädnigheter eller åt förmenta teoretiska olikheter. Vi har från början förklarat, att det inte rörde sig om ett enkelt familjegräl för att besluta om man skulle lämna kvar Stalins kadaver i mausoéet på Röda Torget eller kqsta det i historiens soptunna. Konflikten framträdde som djup och varaktig, då den återspeglade det dubbla trycket från världsmarknaden och från de olika nationella intressena i det så kallade ”socialistiska blocket”. Vi har visat, att alla ekonomiska reformer såväl inom Ryssland som i förhållandena mllan de ”socialistiska” länderna, med nödvändighet skulle leda till Kinas isolering och från 1956 framtvinga den nuvrande politikens grundvalar (se ”den sociala rörelsen i Kina”, del VII, Programme Communiste, nr 37). Den rysk-kinesiska brytningen framträder alltså som ett särskilt fall (och ett särskilt klart sådant) av det ”socialistiska systemjets” bankrutt, som vårt parti förutsett sedan slutat av det andra världskriget. Den utgör den bästa dementin på den stalinistiska propagandan, som gjorde anspråk på att ha skapat ett internationellt ekonomiskt system, obereonde av den kapitalistiska marknaden, och som framställde den ”lika” och ”ömsesidigt fördelaktiga” handeln med det nya blockets länder som enda frigörelsemöjlighet för de underutvecklade länderna.
Den rysk-kinesiska vrytningen vänder ett nytt blad i den internationella kontrarevolutionens historia, något som började framträda i Berlin, Poznan och Budapest. Våra ”Teser om den kinesiska frågan” (från Programme Communiste 1964, infört i Kommunstisk Program, nr 2) sammanfattar och värderar resultaten av denna historisak erfarenhet från österns revolutioner, som försågs med munkort av stalinismen.
Enligt vår uppfattning av världsekonomins och världspolitkens molekylära processer inefattas de4n kinesiska ”kulturrevolutionens” episoder i en mycket snäv ram. Inom denna kommer Pekings ledare inte att lyckas framkalla det proletära gensvar, som stalinismen med orätt lyckats bevara från Oktobers stora seger. Många artiklar i vår press har redan framställt den kinesiska ”kulturrevolutionen” som det teoretiska och praktiska uttrycket för ”socialismen i ett enda land” , andra har ägnats åt rörelser som utanför Kina åberopar sig på maoismen. Vi kommer alltså närmast att publicera en serie artiklar om Kina, som kommera att resumera det väsentliga i våra ståndpunkter.
KOMMUNENS LÆRE (V. I. LENIN) nr 3
Efter statskuppet, som markerede afslutningen på revolutionen i 1848, faldt Frankrig under det napoleon 1 ske regimes åg for en periode af 18 år. Dette regime pådrog landet ikke blot økonomisk ruin, men national ydmygelse. I opstanden mod det gamle regime foretog proletariatet to ting – den ene national og den anden af klassemæsstg karkater; frigørelsen af Frankrig fra tysk invasion, og den socialistiske frigørelse af arbejderne fra kapitalismen. Denne forening af to opgaver udgør et særegent træk ved Kommunen.
Borgerskabet havde dannet en ”national forsvarsregering”, og proletariatet måtte kæmpe for national uafhængighed under dens ledelse. I Virkeligheden var den regering for ”nationalt forræderi”, hvis mission det var at bekæmpe Paris’ proletariat. Men proletariatet, blindet af patriotiske illusioner, opfattede ikke dette. Den patriotiske ide havde sin oprindelse i det 18. århunredes Store Revolution; den fik sindene hos Kommunens socialister til at vakle; og Blanqui, der uden tvivl var revolutionær og en brændende tilhænger af socialisme, kunne f.eks. ikke finde nogen bedre tittel til sin avis end det borgerlige udråb: ”Landet er i fare!”
De franske socialisters fatale fejl bestod i at kombinere modstridende opgaver – nemlig patriotisme og socialisme. I Internationalens Manifest – udgivet i september 1870 – havde Marx advaret det franske proletariat mod at lade sig vildlede af en falsk national ide; der var sket store forandringer siden Den Store Revolution, klassemodsætningerne var blevet skærpet, og medens kampen mod hele den europæiske reaktion på den tid havde forenet hele den revolutionære nation, så kunne proletariatet ikke længere kombinere sine egne interesser med andre klassers, som var fjendtlige over for det; lad bourgeoisiet bære ansvaret for den nationale ydmygelse – proletariatets opgave var at kæmpe for den socialistiske frigørelse af arbejdet fra bourgeoisiets åg.
Og i sandhed, den sande bourgeoiser-“patriotisme” var ikke længe om at afsløre sig selv. Efter at have sluttet en skændig fred med preusserne, skred Versailles-regeringen til sin umiddelbare opgave – den startede et angreb for at vreste de våben, som forfærdede den, ud af hænderne på pariser-proletariatet. Arbejderne svarede med at proklamere Kommunen samt borgerkrig.
Skønt det socialistiske proletariat var splittet op i adskillige sekter, var Kommunen et glimrende eksempel på den enstemmighed, hvormed proletariatet var i stand til at fuldende de demokratiske opgaver, som borgerskabet kun kunne proklamere. Proletariatet, som havde grebet magten, udførte demokratiseringen af det sociale· system, afskaffede bureaukratiet, og satte alle officielle poster på valg; uden nogen særligt kompleks lovgivning, på en simpel, ligefrem måde.
Men to fejltagelser ødelagde frugterne af den strålende sejr. Proletariatet stoppede på halvvejen: i stedet for at gå igang med at “ekspropriere ekspropriatorerne,” lod det sig lede på afveje af drømme om etablering af en højere retfærdighed i landet,forenet i en fælles national opgave; institutioner som f.eks. bankerne blev ikke overtaget, og proudhonistiske teorier om ”lige bytte” osv. var stadig fremherskende blandt socialister. Den anden fejltagelse var overdreven højmodighed fra proletariatets side: i stedet for at tilintetgøre sine modstandere, søgte det at øve moralsk indflydelse på dem; det undervurderede betydningen af direkte militære operationer i borgerkrig, og i stedet for at starte en resolut offensiv mod Versailles, hvilket ville have kronet dets sejr i Paris, tøvede det, og gav Versailles-regeringen tid til at samle de mørke kræfter, og forberede den blodige uge i maj.
Men trods alle dens fejltagelser var Kommunen et s uperbt eksempel på det 19. århundredes store proletariske bevægelse. Marx tillagd_e Kommunens historiske .betydning stor værdi – hvis arbejderne, under det forræderiske forsøg fra – Versailles-slængets side på at gribe pariserproletariatets våben, havde ladet sig afvæbne uden kamp, så ville den katastrofale demoraliserings-effekt, som denne svaghed ville have forårsaget i den proletariske bevægelse, have været langt, langt større end de tab, som arbejderklassen led i kampen for at forsvare sine våben. Kommunens ofre – tunge som de var – opvejes af dens betydning for proletariatets generelle kamp: den bragte den socialistiske bevægelse i hele Europa i skred, den demonstrerede borgerkrigens styrke, den fordrev patriotiske illusioner, og tilintetgjorde den naive tro på nogen som helst bestræbelser fra bourgeoisiets side på at nå fælles nationale mål. Kommunen lærte det europæiske proletariat konkret at opstille den socialistiske revolutions opgaver.
Den lære, proletariatet har uddraget, vil ikke blive glemt. Arbejderklassen vil gøre brug af den, sådan som den har gjort det allerede under december-oprøret i Rusland.
Den periode,som gik forud for den russiske revolution, og forberedte den, har en vis lighed med perioden under Napoleons åg i Frankrig. Ligeledes i Rusland har den autokratiske klike pådraget landet økonomisk ruin og national ydmygelse. Men revolutionens udbrud blev holdt tilbage i lang tid, da den sociale udvikling endnu ikke havde skabt betingelserne for en massebevægelse, og de isolerede aktioner mod regeringen i den prærevolutionære periode – desuagtet alt det fremviste mod – blev brudt af massernes apati. Kun socialdemokraterne førte ved ihærdigt og systematisk arbejde masserne frem til de højere kampformers plan – masseaktioner og væbnet borgerkrig.
Socialdemokraterne var i stand til at splintre de “fælles nationale” og “patriotiske” vildfarelser hos det unge proletariat, og senere, da Manifestet af 17. okt. var blevet aftvunget zaren, som følge af deres direkte intervention, begyndte proletariatet en energisk forberedelse til den næste, uundgåelige fase af revolutionen – den væbnede opstand. Efter at have skilt sig af med ”fælles nationale” illusioner, koncentrerede det klassekræfterne i sine egne masseorganisationer – Sovjeterne af arbijder – og soldaterdeputerede osv. Og på trods af alle forskellene i mål og opgaver for den russiske revolution, sammenlignet med den franske revolution af 1871, måtte det russiske proletariat ty til den samme kampform, som den, der først blev anvendt af Pariserkommunen – borgerkrig. Med Kommunens lære i erindring forstod det, at proletariatet ikke skulle ignorere fredelige kampmidler – de tjener dets almindelige, dag-til-daginteresser , de er nødvendige i perioder til forberedelse af revolutionen – men det må aldrig glemme, at under visse betingelser antager klassekampen form af væbnet konflikt og borgerkrig; der er tidspunkter, hvor proletariatets interesser kalder på skånselsløs udryddelse af dets fjender i åbne væbnede sammenstød. Dette blev først demonstreret af de t franske proletariat i Kommunen, og strålende bekræftet af det russiske proletariat i december-oprøret. Skønt disse arbejderklassens st orslå ed·e oprør blev knust, vil der komme et nyt oprør, over for hvilket proletariatets fjenders kræfter vil vise sig ineffektive, og hvorfra proletariatet vil fremstå fuldstændigt sejrrigt. (Zagranichnaya Gazeta, nr. 2, 23. marts 1908.)
Organisk Centralisme IV
(sidste) del TILLÆG-STESER OM DET KOMMUNISTISKE VERDENSPARTIS HISTORISKE OPGAVE, AKTION OG STRUKTUR. Forelagt ved partiets generalforsamling i Milano d. 2-3. april 1966.
1. Napoliteserne fastslår kontinuiteten i de standpunkter, som gennem mere end et halvt århundrede har udgjort Det Kommunistiske Venstres arv. Forståelsen af vore teser, og den naturlige og spontane anvendelse af dem kan aldrig hidrøre fra en rådførelse med samlinger af regler eller love. Ligeledes har vi altid tilstræbt og endeligt tilegnet os følgende praksis: vore teser er ikke sikret og skal aldrig sikres ved en numerisk rådførelse med forsamlinger, eller – hvad der er endnu værre – med dømmende udvalg eller komiteer, der skulle kunne løse problemer hos de mindre oplyste medlemmer. Det arbejde, vi udfører for at nå disse vanskelige resultater, kan ikke lykkes, med mindre der gøres brug af det udstrakte historiske materiale, som tilvejebringes af de levende erfaringer fra den revolutionære bevægelses langvarige faser, og som vi gennem en ihærdig kollektiv indsats har forberedt og udbredt både før og efter tesernes udgivelse.
2. Den nuværende, numerisk set lille bevægelse indser fuldtud, at den mørke historiske fase, som er gennemlevet, og som vi idag er skilt fra ved et stort historisk tidsrum, i høj grad vanskeliggør arbejdet med at drage nytte af erfaringerne fra de store kampe, og ikke alene fra de mægtige sejre, men ligeså vel fra de blodige nederlag og uglorværdige tilbagetog. Ifølge vor retnings korrekte og uforvanskede standpunkter begrænses støbningen af det kommunistiske program ikke til doktrinær nøjagtighed og dybtgående historisk kritik, men den har et livsnødvendigt behov for sammenkædning med de oprørske masser i de perioder, hvor de uimodståelige betingelser tvinger dem ud i kampen . Denne diålektiske sammenkædning er særlig vanskelig idag, hvor massernes energi er dæmpet ned eller slukket af den senile kapitalismes slappe krise og de opportunistiske retningers stadigt voksende, skændige virke. Trods partiets ringe størrelse er det klart for os, at vi forbereder det sande, og på een gang sunde og effektive parti til den historiske periode, hvor de eksisterende samfundsmæssige forholds skændsler vil få de oprørske masser til at vende tilbage som historiens avantgarde. Under dette begyndende vil de endnu engang kunne lidenederlag, hvis de unddrages det parti, som er sejgt og stærkt, men ikke oppustet, og som er revolutionens uundværlige organ. Den nuværende periodes hyppigt smertefulde modsætninger må overvindes ved at drage den dialektiske lære af fortidens bitre skuffelser, og ved modigt at angive de farer, Det Kommunistiske Venstre i tide bemærkede og anklagede – alle de lumske forræderiske former, som den truende opportunistiske betændelse har iklædt sig fra gang til gang.
3. Med dette mål for øje vil endnu større uddybelse blive nået i arbejdet med den kritiske fremlæggelse af fortidens kampe, og det revolutionære marxistiske Venstres gentagne reaktioner på de historiske bølger af afvigelse og vildfarelse, som i over et århundrede har stillet sig i vejen for den proletariske revolution. Der kan således drages lære af de faser, hvor betingelserne for et voldsomt klasseopgør var tilstede, men hvor den revolutionære teoris og strategis faktorer svigtede; og især af gennemgangen af de begivenheder, som hærgede III Internationale netop da det afgørende punkt syntes tilbagelagt for altid, samt af de kritiske standpunkter, Det Kommunistiske Venstre indtog for at afværge den fremherskende fare og det sammenbrud, som desværre fulgte. Denne lære kan og må ikke være opskriften på en fremtidig succes, men må derimod bestå af alvorlige påmindelser til støtte for vort forsvar over for de farer og svagheder, som udgjordes af de opportunistiske baghold og fælder, hvori historien så ofte har ladet de styrker falde, som syntes bestemt for den revolutionære fremmarch sag.
4. De kortfattede punkter, som her følger, skal ikke opfattes som direkte henvisninger til fejltagelser eller vanskeligheder, der kan true det nuværende arbejde, men vil udgøre et yderligere bidrag til videregivelse af de forgangne generationers erfaringer. Grundlaget for denne arv stammer fra en fase, hvor genrejsningen af den korrekte doktrin allerede havde nået et stort omfang (proletarisk diktatur i Rusland; Lenins og hans kammeraters virke på det teoretiske område; grundlæggelse. af III Internationale på det praktiske område). I den øvrige verden – ligesom i Italien – var de kommunistiske partiers revolutionære kamp ligeledes i fuld gang med bred deltagelse fra massernes side. – Hine resultater fremtræder idag for de historiske fasers vedkommende efter en betydelig ;it idsmæssig forskydning ” , men den korrekte anvendelse af dem forbliver altid en livsnødvendig betingelse, såvel idag som i den uundgåeligt revolutionære fremtid, der vil være mere gunstig og frugtbar end nu.
5. Et grundlæggende kendetegn ved det fænomen, som Lenin i overensstemmelse med Marx’ og Engels’ udtryk stemplede som opportunisme, er, at en kortere, bekvemmere og mindre besværlig vej foretrækkes fremfor den længere, vanskeligere og hårdere. Men kun ved at følge den korrekte vej kan bekræftelsen på vort program, vore principper, og dermed på vore største mål falde sammen med den øjeblikkelige virkeligheds praktiske og direkte aktionsforløb. Lenin havde ret, når han hævdede, at det taktiske forslag om at give afkald på den parlamentariske valgaktion dengang og for fremtiden (dvs. fra og med krigens afslutning) ikke skulle underbygges med det argument, at den kommunistiske revolutionære aktion i parlamentet var umådelig vanskelig, thi vanskeligere var givetvis den væbnede ops~and, og den efterfølgende langvarige kontrol med den sammensatte økonomiske forandring af den sociale verden, der var fravristet kapitalismen med magt. Vort standpunkt gik ud på, at det var alt for åbenbart, at forkærligheden for den demokratiske metodes anvendelse hidrørte fra tendens~n til at foretrække den . legale akti~ns bekvemme ritualer fremfor den illegales tragiske bitterhed, og at en sådan praksis ikke kunne undgå at føre hele bevægelsen tilbage til den skæbnesvangre socialdemokratiske fejl, som vi netop med stort besvær var kommet ud af. Ligesom Lenin vidste vi, at fordømmelsen af opportunismen ikke er af moralsk karakter, men at den må fremsættes, fordi den har sin årsag i, at småborgerlige mellemlags standpunkter vinder indflydelse i de proletariske rækker (sammenlign med hvad Marx og Engels fastslog for Englands vedkommende i det nittendG århundrede), og fordi disse standpunkter mere eller mindrebevidst har deres udgangspunkt i den herskende klasses ideologi, dvs. i borgerskabets sociale interesser. Lenins kraftige og højmodige standpunkt om, at den parlamentariske aktion skulle bidrage til den voldelige tilintetgørelse af det borgerlige system og dets demokratiske skal, som skulle erstattes med klassediktaturet, måtte – hvad vi var vidner til – bevirke at de proletariske deputerede blev underlagt de småborgerlige svagheders værste tilskyndelser, hvilket udmundede i fornægtelsen af kommunismen, og i forræderiet – endog i form af overgang til fjendens rækker ved bestikkelse.
Denne bekræftelse som vi har opnået over en udstrakt historisk periode (også selvom en så bred generalisering ikke netop kan synes indeholdt i Lenins lære, da både han og vi var historiens elever), fører os til· påmindelsen om, at partiet må undgå enhver beslutning eller valg , der er dikteret af ønsket om at opnå gode resultater gennem mindre arbejde og færre ofre. En sådan tilskyndelse kan synes uskyldig, men den er udtryk for småborgerens dovne sjæl og er en føl ge af påvirkningerne fra den grundlæggende kapitalistiske norm, om at opnå størst profit ved mindst mulige udgifter.
6. Et andet regelmæssigt og konstant træk ved det opportunistiske fænomen, sådan som det opstod i II Internationale, og sådan som det idag triumferer, efter .III Internationales langt alvorligere sammenbrud, går ud på at parre den største udartning af partiets principper med en pralende beundring for de klassiske tekster, for de store mestres _og lederes diktat og værk . Et fast karaktertræk ved småborgerens hykleri er det servile knæfald for den sejrrige førers magt, for berømte forfatteres store værker, for den strålende oratoriske veltalenhed. Men ved den praktiske anvendelse forfalder han straks til den mest foragtelige og selvmodsigende udartning. Derfor er et sæt teser intet værd, når de, som modtager dem, med en enthusiasme af litterær karakter, siden hen i den praktiske aktion ikke formår at fatte de – res rette indhold, og at respektere dette indhold. Omvendt vil enhver overtrædelse derimod blive maskeret gennem den mest opblæste, men ude lukkende platoniske tilslutning til den teoretiske tekst.
7. En anden lære, der hviler på episoder i III Internationales livsforløb (som i vor dokumentation gentagne gange er blevet bragt i erindring ud fra Det Kommunistiske Venstres samtidige anklager og advarsler), drejer sig om den ørkesløse “ideologiske terror;” – Dette var en elendig metode, og den blev sat istedet for den naturlige proces c i forholdet mellem vor doktrins udvikling og dens direkte forbindelse til den sociale virkeligheds voldsomme opgør; den gik ud på, at elementer, hvis genstridighed og vildfarelse enten skyldtes årsager stærkere end menneskene og partiet eller hidrørte fra en ufuldstændig udvikling af partiets liv, blev påtvunget en række grundsætninger; og dette selvom det drejede sig om kammerater, der havde været udtryk for, og ledere af vor aktion under opgør af stor politisk betydning. Det blev skik, at sådanne elementer blev påtvunget (for det meste ved at sætt~ dem ovsrfor valget mellem bestandig fratagelse eller ny til deling af vigtige stillinger indenfor organisationens maskineri) en offentlig tilståelse af deres fejl: således efterabede man den fideistiske; ike og pietistiske metode med bod og anger. Ad denne filisteragtige vej – der virkelig er den borgerlige moral værdig – er aldrig noget partimedlem blevet bedre, ejheller har den ·været til nogen hjælp overfor truslen om partiets forfald. I det revolutionære parti, der i fuld fart er på vej mod sejren, adlydes der totalt og spontant~ men ikke blindt og påtvunget, og den’- centrale disciplin – som angivet i de teser, hvorpå den støtter sig – hidrører fra den perfekte ha~moni mellem centrums og basis’ funktion og aktion . Denne disciplin kan ikke erstattes af bureaukratiske indgreb af antimarxistisk, voluntaristisk karakter.
Dette punkts betydning for den rette forståelse af den organiske centralisme, træder frem i den frygtelige erindring om de bekendelser, som store revolutionære ledere måtte nedværdige sig til, for siden hen at blive dræbt under Stalins udrensninger. Betydningen understreges ligeledes af den unyttige selvkritik, som de gamle bolsjevikker blev påtvunget, idet de ellers ville blive udelukket af partiet, og tilsvinet som værende i fjendens sold; – disse forbryderiske og absurde bagvaskelser er aldrig blevet godtgjort gennem “rehabiliteringernes“ ligeså bigotte og borgerlige metode. Det stadigt voksende brug af sådanne metoder angiver blot det ulyksalige triumftog, den sidste opportunistiske bølge har gennemført.
8. For at kunne udføre en organisk aktion, og opnå kollektiv funktion, der overvinder enhver individualisme, må partiet fordele sine medlemmer på tværs af de forskellige funktioner og aktiviteter, der udgør dets liv. At kammeraternes hverv skifter, er en naturlig sag, der ikke kan bestemmes af regler, der svarer til de borgerlige bureaukratiers karrierer. I partiet er der ingen konkurrence for at opnå strålende eller synlige poster. I stedet må man satse på – på organisk vis – at nå det, som netop ikke er en efterabning af den borgerlige arbejdsdeling, men derimod den sammensatte og bestemte parti-organismes naturlige tilpasning til parti-organets funktion.
Vi ved aldeles vel, at den historiske dialektik tvinger enhver kamporganisme til at fuldstændiggøre sine angrebsmidler gennem anvendelse – af samme teknik som fjenden. Heraf kan man udlede, at i den væbnede kampfase vil kommunisterne have en militær opstilling med præcise hierarkiske -opdelinger, der hviler på entydighed og enhed, og som skal sikre det bedste udfald for den fælles aktion. Denne sandhed skal ikke unyttigt efterlignes i enhver, også ikke-kampmæssig partiaktivitet, Udførelsen af de militære operationer skal – ligesom ledelsen – være entydig, men denne lære fra deg borgerlige bureaukrati må ikke få os til at glemme de veje, ad hvilke korruptionen og udartningen udvikler sig, også når det passes ind i arbejderforbundenes rækker. Partiets organiske sammensætning kræver absolut ikke, at enhver kammerat opfatter en anden kammerat som personificeringen af partiet som form og dermed som en udpeget videregiver af anvisninger, der kommer oppefra. Denne videregivelse blandt de molekyler, der danner partiorganismen, har altid samtidig en dobbelt retning; og enhver enheds dynamik integreres i helhedens historiske dynamik. At gøre misbrug af organisationsformen uden nogen livsnødvendig årsag har altid været, og vil altid være en mistænkelig dumhed og fare.
9. Kapitalismens historiske produktionsmåde – med dens myte om den private ejendom som en menneskeret, der mystificerer og maskerer en lille klasses monopol – har haft behov for at angive knudepunkterne i sine strukturer, og etapperne i sin fortidige udvikling og nuværende tilbagegang med store, berømte navne. I borgerskabets langvarige tidsperiode, hvis mørke historie tynger os oprørere som et åg, var det i begyndelsen det dygtigste og stærkeste menneske, der nåede den største berømmelse, og tenderede mod de største magtstillinger; – idag, hvor den småborgerlige filistrøse ideologi hersker, er det måske de svageste og mest fejge, der opnår betydning gennem den svinske reklamemetode.
Vort partis nuværende anstrengelser går – under udførelsen af dets vanskelige opgave – ud på for bestandig at befri sig for den forræderiske tilskyndelse, der synes at strømme fra berømte mænd, samt for den foragtelige metode, at opbygge en dum berømmelse og reklame for andre personnavne i den tro, dermed at kunne opnå partiets for- . mål og sejre. I ingen af partiets dele må der mangle beslutsomhed og mod til at kæmpe for et sådant resultat, der er en sand virkeliggørelse af den historiske linje, og nf det fremtidige samfund.