Appelismens minnesmärke: Opportunismens trofasta klumpfot.

Många minns säkert det glada sextiotalet, då Kina inte ingick några entusiastiska handelsavtal med Kanada, Italien, Grekland, Pakistan, Etiopien osv. Livet var mycket enklare då för den gode stalinisten. Visserligen undrade han att maoismen ville mobilisera världsproletariatet till försvar för en sibirisk flod världsproletariatet för försvaret av en sibirisk flodö och inte gjorde någonting när den tidigare indonesiska regeringen slaktade de lokala Kinavänliga kommunisterna och att kommunisterna, och att de pakistanska generalerna tilläts göra samma sak samma sak med de bengaliska fattigbönderna, utan att det lokala maoistpartiet ens lyfte ett finger. Men vad då, sånt är ju ”storpolitik”, och Mao vet nog vad som gynnar den kinesiska folkdemokratin mest. Om Vietnam blev det uppror, hot och den typen av solidaritet hjälpte sannerligen de vietnamesiska fattigbönderna, eftersom det innebar både förhandlingar och skapade pauser i bomningarna mot Nordvietnam. Och samma sak hände med Kambodja, och idag med Laos – och visserligen blir Pekings rop allt högre (lyckligtvis har Nixon också dragit tillbaka några tusen kockar, ordonnanser och mässgossar) – men när de invaderar Nordvietnam i morgon, då … kommer Kina att underteckna ett handelsavtal med USA och gå med i FN. Och då blir det ännu svårare att få en god natts sömn för den samvetsgranne stalinisten, som har gått omkring med svarta ringar under ögonen de senaste åren. Det ser lika mörkt ut för alla de stolta organisationer som blommade upp i mitten av sextiotalet och som djärvt förklarade att de skulle upprepa den modiga kurs som de gamla Moskvapartierna hade slagit in på under trettio-, fyrtio- och femtiotalen” (men bara fram till 1956, för då gick de alla under på en gång, även om det inte sades öppet förrän 1961; fram till dess var den lysande antirevisionistiska förklaringen väl gömd i en låda i Peking, under … ett fett handelsavtal med Sovjetunionen). Och idag, tio år senare, när freden har återställts mellan Sovjetunionen och Kina, hittar vi bara de förtorkade och förkrympta resterna av de en gång så blomstrande europeiska grenarna av den maoistiska blomman. I Frankrike hittar vi några gamla, förlegade existentialister, mycket utskällda av femtiotalets stalinism, i spetsen för den studentaktivistiska ”proletära vänstern”, som också kan hitta några feta studentledare i gaullistiska fängelser för… demonstrationsvoluntarism. I Italien fick maostalinismen bevittna upplösningen av sitt teoretiska huvudorgan Lavoro Politico och dess starkaste organisation, Maoist-Linbiaoisternas förbund, stödde det moskovitiska svindlarpartiet i valet. I Sverige satte KFML i full gång med att efterapa den moskovitiska parlamentarismen, men de svenska student- och tjänstemannaarbetarna var inte medvetna om sina uppdragsgivares lojalitet, och arbetarna röstade med rätta inte på ett studentfolkparti (och vi hoppas att de stannade hemma och gladde sig åt den populistiska ynkligheten). Så de svenska stalinisterna pressades samman, och de klassiska stalinopportunisterna skildes från folkdemokraterna, … så idealet för båda är fortfarande mao-stalinismen; om den ena kommer att uppnå det med vilda strejker och den andra med valsedeln är av föga intresse för den internationella kommunisten.

Bakom allt detta maoistiska elände ligger den grundläggande gordiska knuten: det finns gott om socialism i världen: i Kina, Albanien, Nordvietnam, Nordkorea; det finns lite i några få länder: Tanzania och kanske Kuba; det har precis funnits i Sovjetunionen, Östeuropa och Mongoliet. Det finns gott om starka socialistiska rörelser: FNL, PFLP och de furstliga nationella fronterna i Kambodja och Laos, och det finns också stora socialistiska organisationer och partisanfronter i Indien, Pakistan, Thailand, Dhofar och kanske i Kongo-Brazaville, – i morgon naturligtvis i alla de arabiska högsta regimerna: Sudan, Libyen, Syrien etc., men det har säkert nyss funnits i Frankrike, Italien, Grekland etc. Att vissa plötsligt har blivit ”revisionister” beror på att de är Rysslands lakejer. Men annars är allt bra, för i Kina har den proletära kulturrevolutionen segrat och ”människor som hade tagit kapitalismens väg” har avslöjats. Men med all socialism i världen, med all revolutionär kamp, hur förklarar man nederlaget i maj-juni i Frankrike? Om det finns revolutionär kamp i världen och socialism i många länder, säkert några moskovitiska revisionister inte kunna hålla tillbaka kraftfulla proletära attacker? Maoismen tar då till sin amerikanska olja: självkritik; – det är för att vi inte har ”tjänat folket”, dvs. sprungit efter dem; och vissa börjar göra det: efter studenterna, efter nederlaget för arbetarnas strejk, som flitigt teoretiseras bortom generalstrejken. Men i Danmark finns det några som inte vill svälja oljan: vi kommer inte att springa efter arbetarna, de måste springa efter oss; och eftersom arbetarna inte vill det, blir de mutade och borgerliggjorda, för Marx och Lenin har själva sagt att det finns ”arbetararistokrater”, och de finns överallt i Danmark, Sverige, England, Tyskland, och naturligtvis i Frankrike och Italien, och i Förenta staterna. Men det skedde i alla imperialismens industriländer; det var ännu värre – och då måste man börja med teorimakeriet. Det skrivs två rader och mycket mer mot de svenska stalinisterna från Gnistan som inte förstår den nya bakuninska eländesteorin, och det görs en stor insats för att hitta, beskriva och förfalska saker från de fredliga så att de kan stödja den unga och ivriga appelisternas resa bort från kommunismen. Inom ekonomin hoppar man över profitkvotens fallande tendens, inom politiken hoppar man över Marx och Lenins dubbla revolution (från 1848 i Frankrike och Tyskland och från februari och oktober i Ryssland) och inom det historiska perspektivet hoppar man över förhållandet mellan revolution och kontrarevolution (lösningen på maoismens gordiska knut). Kina hugger sedan av handen på de nyttiga idioterna, appelisterna, men eftersom de inte vet att kapitalistiska produktionsförhållanden först och främst kännetecknas av att det finns en marknad och varor, och här av den viktigaste varan av dem alla: arbetskraft, fortsätter de att tala om socialism bland de otacksamma kineserna. Industriproletariatet är mutat, Kina säger nej till appelisterna och vietnameserna har åkt till Paris. ’Land og Folks’ skrytsamme redaktör måste därför söka nya betesmarker, och kvar finns bara populismens yttersta utkanter, så långt från Baku-kongressens stolta hyllning av det självständiga proletära klassledarskapet under de demokratiska revolutionerna i östländerna. Så medan de formella scenerna går till den palestinska och etiopiska öknen, vänder sig de som är kvar med förbryllade ögon till sina gamla skrifter: Hur hände det? Var har vi hamnat? vilka är vi? Det slutade med appelisterna som det slutade med den eländiga och svältande soldaten i den berömda japanska krigsfilmen: han åt sin egen skit. Försöket till defaitistisk förnedring gjordes: det defaitistiska perspektivet med eftergiftssnack och DKP:s 1-kr-krav bidrog till att ta de danska varvsarbetarnas blickar från generalstrejken och den totala solidariteten med gruvarbetarna i Norrbotten och Belgien. Den defaitistiska ambitionen fortsätter i dag i den borgerliga pressens spalter; Med mängder av förvirrade, ogrundade citat från mästarna vill de ge den anarkistiska eländesteorin ett marxistiskt innehåll, förtala nittonhundratjugotalets europeiska vänsterkommunism (som är lika okänd som marxismens ekonomiska teori) och göra allt för att eliminera möjligheterna till kommunistisk förberedelse av klassen genom att hänvisa proletariatet till att ledas av de nationella, borgerliga, allmänt korrupta, antiproletära befrielserörelserna i halvkolonierna. Stalinismen är kontrarevolutionens teori, appelismen är dess defaitistiska klumpfot, vars uppgift är att på ett populistiskt sätt förhindra den klart antiborgerliga inriktningen på den internationella revolution som leds av industriproletariatet i alla länder, både i halvkolonierna och i Kina. I dag kan appelismen fungera som ett hinder för opportunismen och i morgon kan den spela rollen som kontrarevolutionär. 

Men exkrementerna och kolumnerna i Information är inte särskilt förtroendeingivande, övertygande eller proteinrika – så om appelismen inte dör av förstoppning kommer den att krossas under det revolutionära proletariatets ohejdbara framfart. 

Det kommunistiska programmet visar vägen framåt; det kommer att krävas mer än några få stalinister och populister för att vända proletariatets historiska blick från dess klassuppgifter: väpnad revolution och terroristdiktatur.”